Psykiater, professor emeritus & författare
Åsa Nilsonne 
Hur mycket avslöjar vi om oss själva genom vårt kroppsspråk och vår hårfärg? Hur ofta bildar vi oss uppfattningar om andra utifrån kön, ålder eller etnicitet, även i situationer där varken kön, ålder eller etncitet spelar någon roll?
I morgon (tidigt, se kalendariet) ska jag vara med i Gomorron Sverige, och diskutera kriminalromanens popularitet tillsammans med Leif G W Persson. För ovanlighetens skull (semester) har jag hunnit förbereda mig!
Visssa saker gör ont att skriva om. Det här är en av dem.
”Ortopedivården i Göteborg har raserats.” Det skulle blivit ett ortopediskt Center of Excellence. I stället blev det kaos, kompetensflykt och minskad ortopedivård för patienterna. Planeringen var katastrofal och bristen på övergripande projektledning anmärkningsvärd, skriver Socialstyrelsen i sin rapport.
I slutet av förra månaden upptäcktes två stora bilbomber i centrala London innan de hade detonerat. De troliga gärningsmännen visar sig vara läkare, huvudsakligen från mellanöstern, samt en indier. Hur är det möjligt, frågar vännen, att läkare, av alla människor, försöker bomba oskyldiga civila?
Det finns fler exempel på läkare som tröttnat på att behandla individer och som vill förändra hela samhällen istället – med våld ifall det inte går på något annat sätt. Här får du tillfälle att göra ett litet test: vilken/vilka av följande var läkare?
Castro? 
Che Guevara? 
Arafat?
I svenska skolan får barnen lära sig vilka djur de lever tillsammans med: såhär ser en älg ut, detta är en räv, såhär kan du skilja mellan en ofarlig snok och en giftig huggorm, och så vidare. Under mina år i skolan i Addis Abeba fanns den lokala faunan dock inte på schemat, och det verkat den inte göra i Basra, Irak heller. Där har det spritt sig ett rykte att engelsmännen har släppt ut männisoätande grävlingar för att skapa panik.
Vissa författare – just nu Kate Atkinson – gör mig nästan paralyserad av textavund. Vikram Chandra (se tidigare inlägg) och Willian Boyd har samma nu förutsebara effekt. (För några år sedan gjorde jag misstaget att läsa William Boyds ”One blue afternoon” medan jag skrev – det blev tvärstopp i flera veckor.)
Antikvariatfynd: Josephine Baker (1906-1975) var en amerikansk sångare/dansare som gjorde succé i Paris som ung och som sedan blev kvar i Frankrike (och ändrade stavningen av sitt namn till Joséphine). Under andra världskriget deltog hon i motståndsrörelsen, och belönades med hederslegionen (högstausorden). Igår hittade jag en barnbok som hon gav ut 1957 – den heter ”Regnbågsbarnen” (The Rainbow Tribe), vilket var hennes kollektiva namn för de 12 (jo, det ska stå 12) barn hon adopterade mellan 1954 och 1965.
Följande kommentar/fråga kom härom dagen till inlägget ”Mindfulness, opium för folket (kvinnorna)?” från 14/5, undertecknad ”ledsen läkare”.
”Kan du skriva något om hur man kan använda mindfulness när självmordstankar ständigt dyker upp som lösning på ens problem, tex när man inte tycker att man duger på jobbet?
Vill ni se resultatet av ett samarbete? Antony sjunger, Adam Schechter har gjort animeringen, Lynn/Badalamenti har skrivit låten. Jag föredrar oftast Antonys egna sånger, men den här – som han för övrigt inledde konserten i Dalhalla med – har seglat upp som en favorit just den här veckan… www.theworldofadam.com/mystery.html Texten? Ett citat ut en fransk …
Idag har jag ett rent kök. Ett riktigt rent kök, städat av en professionell städare som torkade ovanpå kylskåpet, rengjorde vartenda skrymsle, inte en brödsmula, fettfläck eller dammkorn kom undan. Det tog tre timmar. Jag betalar vitt, avdragsgillt. DET VAR PÅ TIDEN!