Antikvariatfynd: Josephine Baker (1906-1975) var en amerikansk sångare/dansare som gjorde succé i Paris som ung och som sedan blev kvar i Frankrike (och ändrade stavningen av sitt namn till Joséphine). Under andra världskriget deltog hon i motståndsrörelsen, och belönades med hederslegionen (högstausorden). Igår hittade jag en barnbok som hon gav ut 1957 – den heter ”Regnbågsbarnen” (The Rainbow Tribe), vilket var hennes kollektiva namn för de 12 (jo, det ska stå 12) barn hon adopterade mellan 1954 och 1965.
Hennes idé var att visa att människor från olika världsdelar kan leva i harmoni, så hon adopterade Akio från Korea, Jari från Finland, Luis från Colombia, Jean-Claude från Frankrike, Koffi från Elfenbenskusten och sju till – sammanlagt tio pojkar och två flickor. I motsats till Angelina lät hon barnen behålla sina ursprungliga namn, och uppfostrade dem enligt de religioner de hade tillhört ifall de hade blivit kvar i sina hemländer.
Hur nu det kan ha gått till i praktiken… Fundera bara på logistiken runt maten: barn nummer ett som är hindu får varken äta griskött eller nöt, barn två som är muslim får äta nöt (om det är halalslaktat) men aldrig griskött, barn tre som är judiskt får inte äta skaldjur… och så vidare… Hennes ambition var i alla fall att låta barnen behålla sina kulturer, och att därmed lära sig att ge, och förvänta sig, respekt.
Annat som Joséphine gjorde för att befrämja integration: när hon återvände för gästspel i USA vägrade hon att uppträda i lokaler som inte släppte in andra än euro-amerikaner (a.k.a. ”vita”) vilket ledde till en snabb policyändring hos en hel del teatrar och klubbar.
Och boken då? Den visar sig handla om acceptans:
En olycklig enögd höna ger sig ut för att leta efter sitt förlorade öga. Först när hon hittar ögat, tänker hon, kan hon bli glad. Då kommer hon att bli omtyckt och då kan livet börja. I slutet av boken inser hönan att det är nu som livet pågår, med eller utan öga. Hon förstår att hon tidigare varit alldeles för uppfylld av sig själv – av sitt saknade öga, av sitt utanförskap – och att det är därför hon varit olycklig.
”Jag vet nu att jag inte behöver båda mina ögon för att känna mig lycklig. Det finns ingenting i världen som kan göra en lycklig om man bara tänker på sig själv, men om man är snäll och omtänksam djupt inne i sitt hjärta, då finns lyckan där.”
Och allt slutar med glädje och förbrödring, och Joséphine Bakers stora familj blir en startpunkt för en bättre värld. Världen blev kanske inte så mycket bättre av den här boken, men hur gick det för hennes 12 regnbågsbarn? Det vet jag inte, det blir något att pyssla med en ledig dag… återkommer!
Jag blir glad när jag läser om att någon intresserar sej för Josephin Bakers
kamp för mänskligheten. Jag beundrade henne mycket och hade boken om regnbågsbarnen, som jag brukade läsa för mina barn. Det kan inte vara den som du menar, för denna handlade om barnen. Jag är mycket ledsen att den försvann och jag har ofta tänkt precis som du: Hur gick det sen? Hon dog ganska tidigt och jag är inte så säker på att alla barnen var vuxna. Dessutom har jag ett minne av att hon dog utfattig och hur gick det då för dem? Nu är jag en gammal tant och får nog aldrig något svar på denna fråga.
Hej!
Så kul att få en kommentar till det här inlägget! Jo, i boken försöker hennes olika barn att trösta hönan, men kanske skrev hon fler? Barnen heter Bouillon i efternamn,och jag har försökt Googla dem, men det är bara en son som dyker upp i olika sammanhang. Det vore oerhört spännande att få reda på hur det gick för resten av dem, någon borde väl ha skrivit en bok om detta, men jag har inte lyckats hitta den. Det slår mig att jag borde söka på franska siter, deä går det kanske bättre. Jag återkommer ifall jag hittar något!