Följande kommentar/fråga kom härom dagen till inlägget ”Mindfulness, opium för folket (kvinnorna)?” från 14/5, undertecknad ”ledsen läkare”.
”Kan du skriva något om hur man kan använda mindfulness när självmordstankar ständigt dyker upp som lösning på ens problem, tex när man inte tycker att man duger på jobbet?
Så fort problem hopar sig, stora som små, finns alltid självmord med i mina tankar som en lösning bland flera andra alternativ. Jag kan nästan alltid lösa mina problem på ett eller annat sätt och jag vill kunna använda mig av problemlösning utan att självmord spökar med som alternativ. Har du något tips?”
I slutet av september förra året presenterades resultatet av en enkät om arbetsmiljön vid Karolinska universitetssjukhuset. Nästan var tredje läkare angav att de kände sig utbrända, och lika många hade haft självmordstankar. En tredjedel av de kvinnliga läkarna uppgav att de hade utsatts för trakasserier och/eller mobbning.
-Jag är inte förvånad, tyvärr är mönstret detsamma i hela västvärlden, sa forskaren och projektledaren Ann Fridner till Svenska Dagbladet.
Internationella studier visar att läkare har en förhöjd risk för självmord jämfört med normalbefolkningen – och att risken för kvinnor är betydligt högre än den är för män.
Så det första jag vill säga till ”ledsen läkare” är att du är inte ensam. Det är inte så att just du har svårare att ”duga” på jobbet, men eftersom ämnet är nästintill tabu – doktorn SKA vara stålmannen/kvinnan – går flertalet och smyger med hur de har det, vilket kan leda till missuppfattningen att alla andra klarar situationen mycket bättre. Då kan situationen förvärras av skam – ”just jag duger inte till det här”.
Det andra jag vill säga till ”ledsen läkare” är: ta dina självmordstankar på allvar. Ett antal läkare som jag känner till har begått självmord under de senaste åren, flertalet hade inte signallerat att de närmade sig gränsen till det outhärdliga. Om du plötsligt upptäckte att du var på väg att utveckla sepsis, eller fick en arrytmi, skulle du antagligen göra något åt saken. Eftersom självmordstankar faktiskt är ett led i självmordsprocessen betraktar jag (som psykiater) dem som potentiellt farliga.
Vad göra? Du säger att självmordstankarna dyker upp exempelvis när du bedömer att du inte är tillräckligt duktig på jobbet. Precisera: inte tillräckligt snabb? Kunnig? Vänlig? Eller är det när du inte kan trolla fram en sängplats där ingen finns? När du inte orkar engagera dig? När du är trött i största allmännhet? När det strular på hemmmafronten? Mitt förslag är att du börjar med att se om det finns något system i hur och när de kommer.
Tänk på följande: om du ska lösa ett problem, och självmordstankar dyker upp som en möjlig lösning, då har de kamouflerat sig. Självmord löser inte några faktiska problem (trollar inte fram en säng till patienten, gör dig varken klokare, piggare eller vänligare), det de gör är att de ger dig en utväg så att du slipper ta itu med problemet. Därför är självmordstankar i arbetsamma situationer vanligast hos människor som är trötta, som inte har några reservkrafter kvar att ta av.
Så till din fråga: vad kan mindfulness bidra med här? Mindfulness är att styra sin uppmärksamhet dit man har mest nytta av den i en given situation, att välja var fokus för uppmärksamheten ska ligga. I det här läget skulle jag föreslå att du först inventerar ordentligt: hur och när kommer självmordstankarna? Du tar upp en situation – när du upplever att du inte duger på jobbet. Är det bara då, eller finns det fler situationer? När är du som mest sårbar?
Sedan skulle jag föreslå att du fokuserar på hur du skulle vilja ha det i livet. Du har antagligen ägnat mer än halva ditt liv (om vi räknar med skolan) åt att förbereda dig för ditt arbete – vad ville du från början? Varför valde du att bli doktor? Hur skulle en idealisk arbetsdag kunna se ut? Vad är viktigt för dig?
Nu kommer några intressanta vägskäl. Jag ser flera möjligheter i din berättelse. Här kommer två av många möjliga scenarion: du är så utmattad/allmänt inkompetent att du faktiskt inte klarar jobbet; du är en typisk ”duktig flicka” som anses ovanligt kapabel och stryktålig av andra, och som därför drar ett tungt lass på arbetet, allt med ett käckt leende på läpparna. Det första verkar rätt osannolikt – du hade antagligen blivit kallad till ett allvarligt samtal med chefen ifall du faktiskt inte var tillräckligt duktig i vardagsarbetet. Oavsett vilket, är självmord antagligen inte den bästa lösningen (jag vet, säger du, det är ju därför jag fortfarande lever). Vad du behöver vara mindfull kring här är hur din inre bild av din kompetens stämmer med omgivningens. Om andra upplever att du duger som du är, men din egna ribba ligger betydligt högre då kan du behöva anpassa dina krav på dig själv till en mer rimlig nivå.
Ovanstående är en typ av lösning som lägger ansvaret på dig (och i viss mån skulden – det är din ribba som ligger för högt). En annan typ av lösning ser istället till situationen i stort: vad har du för arbetsförhållanden? Var mindfull kring det. Hur har chefer och administratörer lyckats med att skapa en god arbetsmiljö för dig? (Skratta inte – du är en medarbetare med nyckelkompetens, sådana brukar man normalt ta hänsyn till.) Du vet antagligen hur du skulle vilja arbeta, du vet vad du tycker patienten har rätt att få av dig. Om du då inte kan ge den vård och det bemötande du skulle vilja på grund av organisatoriska och andra faktorer som du inte kan påverka, är det inte konstigt att du inte mår bra (och det gör du inte om du har upprepade självmordstankar).
Mindfulness är som ett förstoringsglas – det vi fokuserar på framträder i mer detalj, vi ser sådant vi tidigare inte lagt märke till, även förslag till nya lösningar.
Att bara vilja bort från en situation (självmordstankar) är ett allvarligt tecken på att något behöver förändras, på det inre eller det yttre planet. Har du prövat att tala med dina kollegor som sitter i samma yttre situation. Vad tycker de? Hur stort inflytande har ni? Skulle ni kunna verka för att förbättra arbetsmiljön så att du kunde undvika alltför belastande situationer? Förstår arbetsledningen hur ni har det? Upplever du att du och organisationen har samma vision när det gäller vad du ska åstadkomma?
Sammanfattningsvis: genom att fokusera på det som du vill åtgärda – dina självmordstankar – kan du hämta in mer information så att du sedan kan välja väg, för något behöver göras, tycker jag. Jag ser följande alternativ (du kanske ser fler):
Förändra dig själv?
Förändra miljön?
Om miljön inte går att förändra: antingen säga upp dig och byta miljö, eller stanna kvar, men med acceptans – bättre än såhär går det inte att prestera under rådande omständigheter, då behöver du varken känna skuld eller skam inför det du gör.
Eller till sist: fortsätt att gå till attack mot dig själv för dina upplevda brister – det är demoraliserande och smärtsamt, så jag hoppas att du hittar något bättre i de ovanstående förslagen!
Lycka till, och berätta gärna hur det går – det är många som är berörda!
När jag var inlagd på psyk för inte så länge sen var det jag, två läkare, en forskare på KI, två sjuksköterskor och en undersköterska samtidigt på avdelningen…
Tack Åsa för ditt svar!!! Nu ska jag försöka att strukturera upp mina tankar och se om jag får någon ordning. I ditt svar finns en hel del saker jag ska fundera över närmsta tiden. Återkommer!
Hur kan man göra för att lägga sin ”ribba” litet mer lagom högt om man inte vill, orkar eller kan leva upp till bilden av en kvinnlig ”stål-läkare”?
Tack för en värdefull ”mall” att jobba efter! Vi är nog många som behöver se över vilka krav vi har på oss att vara duktiga.
Att faktiskt fråga andra vad de förväntar sig och hur de själva tänker om olika situationer ska jag prova. Märker att jag har väldigt svårt att komma underfund med vad som är ”lagom” ambitiöst.
Ett annat stort hinder är rädslan för att bli ansedd som egoistisk, lat, oengagerad och illa omtyckt. Att det på något sätt slår över, när jag väl släppt in känslorna på arenan. Att ”nä, jag har ingen lust/är för trött” ska ta över.
(Svart/vitt tänkande kanske…)
Det väckte en riktig aha- känsla och plötslig insikt att läsa om de kamouflerade suicidtankana! Att de dyker upp som alternativ när alternativen är slut, för att krafterna är det. Har gått och tänkt på det du skrev i flera dagar. Tack!
Går själv i DBT och har enormt stor hjälp av det.
Jag började fundera kring din text ovan och kom fram till att mina självmordstankar främst kommer när jag är ledig (semester, helger kvällar, långa nätter etc). När jag jobbar med något fokuserar jag på jobbet och mår då bättre. Kan man dränka sina sorger i arbete eller är det bara att lura sig själv? Kan de vara en bra strategi att tänka mer på andra och mindre på sig själv eller är det bara ett självbedrägeri som gör att man skjuter problemet framför sig?
Tack för att du tar upp detta ämne!
En aspekt av mindfulness som kan vara till nytta är medvetenheten om hur lång tid du överblickar när du fattar beslut. När vi arbetar med ett kort tidsfönster – nästa patient, nästa möte – kan vi nöja oss med att klara de olika uppgifterna, sedan tar vi itu med nästa halvtimme, nästa eftermiddag. Det kan vara rätt vilsamt, på sitt sätt. Problemet är att vi undviker övergripande frågor som vart leder allt detta? Är jag på väg i den riktning jag vill vill gå i? Närmar jag mig mina långsiktiga mål?
Ett kort tidsfönster behövs i många sammanhäng – vi kan koncentrera oss på det som händer i nuet, lägga vår kraft på det vi gör i stunden. När det gäller tidsfönster gäller det dock att vara mindfull kring balansen. Ibland behöver vi ett längre tidsfönster – var vill jag vara om fem år? Om tio år? Vad behöver jag göra för att jag, och mitt liv, ska röra sig i den önskade riktningen?
Att ”dränka sina sorger i arbete” kan vara ett uttryck för att undvika att tänka igenom de stora frågorna i livet. Problemet är att detta kan bli tärande, och att vi alla även behöver att våra liv är närande.
Jag tror att du behöver tänka mycket mer på dig själv – på dina behov, dina drömmar, din längtan, på hur ditt liv skulle behöva utvecklas för att bli ett liv du gärna vaknar till även på semestrar, helger m.m.
Jag måste upprepa: självmordstankat är en signal att ta på allvar. Överarbete (för mycket energi som investeras i att få andra att må bra på bekostnad av att investera i dig själv) är en korttidslösning som kostar. Det låter som om du behöver komplettera de säkert utmärkta insatserna du gör för andra, med insatser för dig själv.
Om du inte vet var du ska börja så pröva att ta upp frågan med någon/några av dina nära vänner – de har troligen många konstruktiva förslag…
Här är en annan som gått och tänkt på det ni skrivit i flera dagar… Det är en svår balans mellan korta och långa mål, men ännu mer att ta hänsyn till vart man egentligen är på väg. Särskilt läkarutbildningen upplever jag som att den är väldigt ”absorberande”, man får hela tiden utmaningar och mål serverade som faktiskt är meningsfulla. Man träffar massor av människor och det tar väldigt mycket tid. Jag hamnar väldigt lätt i att det känns helt tillräckligt att bara klara kursen och inte umgås med några utanför skolan. Samtidigt så är hela verksamheten i grunden till för någon annan! Det är ju helt livsfarligt. Jag hade en läkare som frågade hur jag ville att mitt liv skulle se ut om 10 år, och jag hade inte ens tänkt på att frågan fanns! Liksom, öh jag vill ha klarat mina kurser. Så nu är jag mer skräckslagen istället, eftersom jag fortfarande inte har någon aning..
Diskuterade ämnet på en tjejmiddag där alla 6 närvarande var nyligen färdiga eller snart färdiga läkare. 3 hade tänkt tanken på att ta sitt liv senaste året, en hade försökt. Vi kom fram till att vi verkligen skulle uppskatta en ”överlevnadshandbok” för kvinnliga läkare. Tänk om du skulle vilja skriva en sådan med all din kunskap och erfarenhet. Vi skulle behöva en och vad jag har läst här ovan så verkar behovet vara ganska stort…
Chockerande läsning. Hade ingen aning om att det ser ut så. Sanslöst…
Diskussionen borde äga rum på ett mer öppet forum.
Är självmordstankar alltid ”ett led i självmordsprocessen”? Är de alltid farliga? Det finns ju dem som bär på sådana tankar i många år utan att någonsin förverkliga dem.
Det är en sån lättnad att läsa att det finns fler läkare som känner som jag. Att man balanserar på gränsen hela tiden. Jag har trott att alla andra är supermänniskor och jag en svagare person som tagit mig fram en bit, men nu börjar känna att min person kanske inte klarar mer. Har en känsla av att vara en ”fuskdoktor” som snart blir avslöjad.
Jag är inte en av DEM. De som klarar allt. Jobbet, forskning, massa barn, fint hem, motion på fritiden, umgänge osv.
Det gick till en viss gräns, men nu är den nådd. Jag pallar inte längre. Men dagarna rullar på ändå. Jag jobbar, tar hand om barnen, träffar vänner. Och ändå känns det bara så tomt inuti. Svart och tomt.
Jag ser till att klara en dag i taget. Jag har nog aldrig ens tänkt tanken på hur mitt liv ska se ut om 10 år. Har liksom fullt upp med att ta mig igenom nuet.
Jag tycker att jag fokuserar helt och hållet på här och nu. Och ändå passerar livet utan att ge några avtryck direkt. Bara denna tomhet.
Tack alla ni andra som har delat med er, jag trodde att jag var helt ensam. Få inom kåren verkar våga prata öppet om dessa oerhört viktiga frågor.
Känner ungefär likadant som ”en till läkare o kvinna”. Tack för att du berättade!
När allt känns svart och tomt är det svårt att klara jobbet. Jag vet inte om jag gör riktiga bedömningar när det gäller suicidriskbedömningar av mina patienter. I min värld är det ganska normalt att känna så till och från och jag kanske inte ser allvaret i varken andras eller mina egna självmordstankar. Mina referensramar kanske är helt fel. Hur bra är det egentligen att självmordsnära läkare bedömer självmordsnära patienter?? Har också svårt att bemöta en del patienters problem empatiskt när jag själv ibland kan känna att ”hallå, det där är väl inte så farligt, så där mår jag ofta”. Jag vill inte bagatellisera någons problem men ibland räcker inte medkänslan till när jag själv mår så dåligt att jag lika gärna hade kunnat vara patient istället för doktor. Är det olämpligt att arbeta inom psykiatrin när man själv mår dåligt? Olämpligt att vara doktor överhuvudtaget?
Ser du vem som skriver vad på din blogg om man inte skriver någon mejladress? Vill gärna fråga en sak om ovanstående tema men vill vara helt anonym.
Den som inte lämnar en mailadress är relativt anonym, datorns IP-nummer kommer dock upp, så att i princip skulle det nog gå att ta reda på vem som skickat kommentaren. För att vara helt säker på anonymiteten är nog det bästa att inte använda sin egen dator.
Bra att någon vågar ta upp frågan om man ska bry sig vid suicidtankar! Själv tror jag nog att sådana tankar är en indikator på att jag inte mår bra. För visserligen kan jag säga att självmordstankarna delvis kommer för att jag inte orkar lösa en massa ”omöjliga” problem som jag har. Men anledningen till att jag inte orkar är att jag inte har energi till det , helt enkelt för att jag är deprimerad. Men detta insåg jag inte själv när jag mådde som sämst. Jag trodde att det var mitt eget fel att jag mådde så dåligt.
Men det svåraste är, precis som så många redan har skrivit, att det inte är legio att söka hjälp för detta själv. Och ibland när jag har sökt hjälp har jag inte blivit tagen på allvar.
Wow.. det du skriver känner jag igen… Nu är jag iofs bara 20 år och går på DBT, men du förklarade på ett så bra sätt!!!
Har du några konkreta tips på hur man kan göra när man ska suicidriskbedöma sina patienter när man själv är osäker på om man har ”friska” referensramar?
Heeej!!
Jag är en studerande tjej som ganska länge har funderat på det här med läkar yrket och nu känns det som om jag hemskt gärna vill bli läkare i framtiden, fastän jag är medveten om konkurrensen m.m.
Men det här ämnet skrämmer ju vettet av mig. Tänkifall detta drabbar mig, kommer mitt drömyrke att bli en mardröm?
Jag vill dock säga att jag blir väldigt inspirerad av läkar-serier som visas på tv och har utifrån egna arbetserfarenheter fått en inblick av hur livet som läkare ser ut? Men stämmer läkar-serierna med verkligheten överhuvudtaget? För att det är ju trots allt bl.a det som inspirerar mig.
Tacksam om jag kunde få svar.
Jag är ännu inte ens innne på läkarutbildningen (men hoppas på att vara där om ett år), men självmordstankar har jag erfarenhet om. Jag brukar penetrera mina självmordstankar, mina självmordsimpulser, verkligen tänka igenom dem. Jag kanske haft en usel dag på jobbet, har en obetald räkning eller ett mail jag inte vågat läsa, och kommer sedan, efter lite eftertanke, på att det finns inget i det som jag står inför som kan göra något värre med mig än att döda mig, och då är det ju onödigt att själv göra det innan det ens är aktuellt. Eller så kommer jag fram till att i värsta fall kan jag ta livet av mig om allt det där hemska jag föreställer mig skulle hända, och då finns det ingen mening med att jag gör det nu.
Det där självmordet kan man spara till de där kritiska lägena, man behöver inte ödsla denna enda chans till det på en dålig arbetsplats, eller en svårnavigerad familjesituation.
Ingen stress i världen är så svår att komma undan som döden är när den väl är infunnen
Här är en till som känner igen sig så väl i det som det skrivs om här. Undrar om du har ngt tips på ngn bra KBT-terapeut i Uppsala? Känns som att det är en bättre idé att träffa en klok terapeut än att lägga yrket helt på hyllan pga orimliga krav på sig själv och en ständig ångest över de fel och missar man gjort och de man framöver kan komma att göra. S-tankarna som ständig lösning och utväg har dock minskat sedan barnen kom och det är väl på sätt och vis ett gott tecken…