Om mig

Om Åsa NilsonneJag är psykiater och professor emeritus i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet i Stockholm.

Mitt liv: född i Stockholm. Min far var diplomat så vi flyttade. Och flyttade.

Oslo.

Beirut (därifrån evakuerades vi till Grekland när kulorna började vina in genom våra fönster), det var, som tyvärr så ofta, inbördeskrig. Delar av amerikanska flottan låg då utanför vår balkong som vette (som ni förstår) mot medelhavet.

Addis Abeba (även där gick det in kulor genom våra fönster under statskuppen 1961).

Bangkok (fast då skickades jag till internatskola i Sverige ) under fyra år, 1964-68, som blev de ojämförligt värsta i mitt liv.

Sedan blev det bättre – jag läste medicin i Lund, hoppade av och arbetade på en djurpark på Jersey som profilerade sig mot utrotningshotade djur (om ni vill veta mer om det så läs min andra kriminalroman “I det tysta”). Efter ett dramatiskt halvår återupptog jag studierna, bland annat var jag utbytesstudent i Rabat (Marocko) under en termin.

Efter läkarexamen var det dags för nästa utflykt: jag läste biologi/etologi en termin – jag tyckte bättre om biologernas sätt att förstå beteende än de modeller som cirkulerade inom medicinen och psykologin.

Så småningom blev det psykiatri eftersom jag alltid har tyckt att beteendet är den mest intressanta aspekten av en levande varelse.

Om min professionella utveckling, och min syn på professionellt ansvar, psykofarmaka och psykoterapi, kan ni läsa i “Processen”.

“Jag är inte principiell motståndare till behandling med psykofarmaka eller andra somatiska metoder, även om min egen strävan har varit att utveckla psykologiska behandlingsmodeller. När rätt medicin skrivs ut vid rätt tillfälle i rätt dos till rätt patient, och när behandlingstiden varken är för lång eller för kort, kan medicinering vara en utmärkt behandling.” Processen, 2017.

I mitt psykoterapeutiska arbete, mest med självmordsnära emotionellt instabila kvinnor, har jag utvecklat en integrativ modell mer utgångspunkt i DBT, med tillägg av det vi nu vet om hur hjärnan skapar de känslor och tankar som människor som söker hjälp inom psykiatrin har svart med…

I den andan har jag skrivit skönlitterärt om relationen mellan våra fysiska hjärnor och det vi brukar kalla vårt “jag”. Det verkar bli en trilogi som inleds med “En passande död” (2013), fortsätter med H (2015) och vars tredje del fortfarande ligger och väntar på sin tur…

Jag har även skrivit fem kriminalromaner om polisen Monika Pedersens professionella utveckling. Jag har ibland fått frågan varför jag skriver om en polis i stället för en läkare. Dels är det för att det blir mer rimligt att en kriminalpolis ständigt får ta itu med nya fall, dels för att läkarens och polisens arbetssituationer har så många likheter att det kanske inte spelar någon större roll vilken jag skriver om, och till sist för att polisen är så viktig för samhället. Olika samhällen har lagt uppgiften att se till så att människor inte exploaterar varandra i olika händer: prästens, klanens, den politiska makthavarens, eller, som i vårt fall i Sverige, i polisens. Jag tycker att en politiskt och religiöst oberoende polis är en lysande idé, och därmed blir den enskilda polisen av intresse. De två senaste kriminalromanerna utspelar sig i Etiopien, där jag bodde mellan nio och femton års ålder, och som jag återvänder till så ofta jag kan. Där fick jag följa två kvinnliga poliser i deras arbete under två spännande dagar när jag gjorde research. I de bö kerna  introducerar jag den (såvitt jag vet) första etiopiska polisen i svensk (eller annan) kriminallitteratur: inspektör Tigist. Hennes namn betyder tålamod, något hon inte har så mycket av…

Jag har tre vuxna söner, fem barnbarn och en liten hund.


Pressbilder

Pressbilder för nedladdning finns under Bilder.


Sånt jag gjort senaste tiden

Givit ut min senast bok “Mindfulness utan flum, att leva med sina känslor”.