Textavund…

atkinson-1.jpgVissa författare – just nu Kate Atkinson – gör mig nästan paralyserad av textavund. Vikram Chandra (se tidigare inlägg) och Willian Boyd har samma nu förutsebara effekt. (För några år sedan gjorde jag misstaget att läsa William Boyds “One blue afternoon” medan jag skrev – det blev tvärstopp i flera veckor.)

Jag kan få en knut i magtrakten av en observation, en liknelse, ett ordval – en knut av avund och uppgivenhet därför att den här författaren lyckas skriva som jag skulle vilja kunna skriva, men inte kan, ännnu. Samtidigt blir det en sporre: såhär går det att skriva, och det är när en författare gör det som läsaren påverkas, som något av boken blir kvar hos dem för alltid.

Så jag läser, avundsjukt men inte missunnsamt – jag vet ju hur mycket arbete som ligger bakom. Jag läser och blir inspirerad. Jag läser och leker med idén att själv skriva en bok utan att göra det med blodsmak i munnen, på tid som inte finns.

När jag var i slutfasen av “Ett liv att dör för” gick jag med blommor till en kompis som hade  femtioårskalas. Jag lämnade dem vid dörren, och gick hem till mitt manus. Jag vågade inte ens gå in och säga hej (förlorad koncentration). Så vill jag inte ha det framöver!

2 svar på ”Textavund…”

  1. Ibland när jag inte kan fokusera när jag läser böcker läser jag sådana som är bra skrivna där man gång på gång kan plocka ut meningar och titta på dem. Hur lyckas de med sammansättningen? Även de gångerna jag KAN fokusera och jag läser sådana böcker har jag svårt för själva berättelsen, jag sitter och plockar ut meningar ändå..

    Ha det!

    Kram

  2. Det låter som en mycket sund idé. Slutfasen av “ett liv att dö för” låter inte som ett liv att leva för.. Jag tror på att konst, i vilken form det än må vara skapas bättre genom lust än genom stress (även om det ena inte behöver utesluta det andra). Litterär konst skapad ur hjärtats lust, den boken vill jag läsa!

Lämna en kommentar