Vem eller vad skapar excellens?

fracture-1.jpgVisssa saker gör ont att skriva om. Det här är en av dem.

”Ortopedivården i Göteborg har raserats.” Det skulle blivit ett ortopediskt Center of Excellence. I stället blev det kaos, kompetensflykt och minskad ortopedivård för patienterna. Planeringen var katastrofal och bristen på övergripande projektledning anmärkningsvärd, skriver Socialstyrelsen i sin rapport.

Flyttkarusellen/omorganisationen av ortopedin i Göteborg ledde dessutom till sämre bröstcancervård och till att den ryggkirurgiska klinik med världsrykte som fanns raserades. På ett år ökade antalet patienter som avled inom 30 dagar efter att ha opererats för höftfraktur med 38%. Patienter opereras nu av inhyrda ortopeder i operationsbarracker som ställts upp på en parkeringsplats utanför sjukhuset eftersom den ordinarie ortopedin har slutat fungera.

Om detta läser jag i ”Sjukhusläkaren” nr 3/2007 som i en serie artiklar ställer frågan: hur kunde det gå så illa? (www.sjukhuslakaren.se)
Jag läser och blir beklämd, men till slut utkristalliserar sig en fråga, en kontur: tror vi att excellensen ligger i själva organisationen, eller i individerna som finns inom organisationen?
Frågan skulle kunna omformuleras såhär: ska en klinik ses som en fabrik, eller som ett fotbollslag? I fabriken är individens unika insats är inte så väsentlig, många arbeten kan skötas lika bra av många olika personer, och individerna blir därför i rätt hög grad utbytbara. Kompetensflykt är inte något stort problem. I fotbollslaget, däremot, ersätter man inte ostraffat en Zlatan eller Beckham med senaste rekryten. Ett lag som blir av med sina bästa spelare kan få det oerhört tungt.
Tänk om politikerna i sjukhusets styrelse (nio fritidspolitiker) och sjukhusledningen hade tänkt fotbollslag i stället för fabrik. Dä hade de kanske i kallat till sig de spjutspetsspecialister som fanns på sjukhuset och frågat dem vad de behövde för att höja kvaliteten ytterligare. Då hade de kanske värnat om de befintliga välfungerande vårdteam som är förutsättningen för all högklassig vård och sett till att hålla ihop dem. Då hade de nog inte tillåtit en omorganisation som hade medfört förlorad kompetens bland medarbetarna.
Men de verkar ha tänkt fabrik, blivit entusiastiska inför kartan och glömt bort terrängen. De verkar ha tänkt att med en ny organisation kommer allt att bli bättre. De verkar ha glömt att organisation är form, och inte innehåll. Och innehållet – de människor som ska möta och behandla patienterna – verkar ha slarvats bort i processen.

Det kanske mest upprörande i hela den här tragiska historian tycker jag följande kommentar av Jan-Åke Rydberg, socialdemokratisk politiker och medlem i den styrelse som fattade beslutet. ”Det är inte intressant att skuldbelägga, nu gäller det att blicka framåt…”

En inkompetent läkare som orsakar skador på patienten blir av med sin legitimation. Kan vi få ett motsvatande system för politiker och övriga styrelsemedlemmar, så kanske de skulle tänka igenom sina beslut litet bättre, göra konsekvensanalyser innan de drev igenom förändringar av fungerande system, och inse sina begränsningar.

Politikerna kanske skulle behålla sina politiska visioner där de inte kan ställa till med skada, och överlåta praktisk verksamhet till dem som har förutsättning att förstå konsekvenserna av sina handlingar.

4 svar på ”Vem eller vad skapar excellens?”

  1. Så välformulerat och klokt skrivet!
    Att inte ens kunna stå för sina misstag, erkänna och SEDAN gå vidare…
    Ja, själv blir jag mest mållös och bedrövad. Så trött på omorganisationer, pengafixering och ignorerande av varningsrop.

  2. Hej Åsa. Din syn på fabriken håller jag inte med om. Bra fabriker har bra medarbetare men framför allt har de geniala chefer. Det som slår mig är att du inte kommenterat fenomenet chef. Verksamhet, team, samhälle, pollitik grundas på att någon kliver fram och vågar tänka, kritiskt granska och stämma av med sin omgivning och sedan leda. Var är sjukhusledarskapet i detta? Min hypotes är att ledarskap är det viktigaste problemet inom alla organsiationer. Ofta avhandlas det på ett populärvetenskaplig sätt där trubadurtradionen (lyssna på mig ihop med fem hundra andra för 395 kronor inklusive kaffe och smörgås, jag är fördetta, elisoldat, it-guru…) har tagit över den vetenskaplig tradition kring ledarskap. Trubadurtraditionen har ett underhållande värde men innehåller få försvarbara empiriska generaliseringar eller teorier. Håller våra sjukhus på att bli ”centers of trubadur” med ett krisunderhållningsvärde, ja jag tror faktiskt det. Jag håller med dig om att visionära politiker borde ha lika stora krav på sig som läkaren. Det som oroar mig är de politiker som skall göra nytt istället för att undersöka med de som utför det operativa vad som är rätt. Ännu ett exempel där det oventenskapliga synsättet ängnar sig åt nyheter, trender istället för vad som är rätt. Och framför allt då människor försöker vara Zlatan utan att klara av det.

    Tack för en intressant blogg och att du lägger ner så mycket tid kring skrivande, det inspirerar mig.

    Hälsningar
    Johan

  3. Mest skrämmande tycker jag är att de som inte kan erkänna/uppfatta sina misstag kommer att upprepa dem. När ska stordriftstänkandet och de politiska visionerna slå till igen inom sjukvården, och med vilka resultat? Återkommer med en kommentar om chefer…

  4. Hej Åsa,

    Du glömmer en viktig dimension, den sk tjänstemanna-organisationen som är ett filter mellan professionen och politikerna och till del även utgörs av sjukvårdens ledarskap/ledare. Denna amöba som omformar sig efter varje val och egentligen har möjlighet och makt att utgöra ett filter mellan de politiska visionernas stolleprov och sjukvårdens verklighet, men som aldrig, aldrig vågar vara detta filter. Därför att det är så härligt, ljuvligt att få befinna sig i maktens centrum och varje yttring av civilkurage och avslöjande av kännedom om de egentliga villkoren på golvet skulle äventyra den positionen. Politikerna skulle ha svårt att ha inflytande och mindre makt om inte dessa lakejer hade funnits där ständigt villiga att ge avkall på det samvete de flesta av oss kliniskt verksamma läkare har i frågor som gäller tredje man dvs våra patienter.
    Hade lakejerna sagt nej, hade mycket kunnat se annorlunda ut det är jag helt övertygad om. Sjukvårdspolitiker är oehört opportunistiska – självklart – och hade kunnat ledas om modet hade funnits hos detta filter.

    Det var en kollega till dig (prof i rättspsykiatri?) som för några år sedan skrev att dessa ledare inom sjukvården i högre utsträckning än vanliga svenssons skulle ha en ICD-10 kod för personlighetsstörning. Och det är väl det som bla kännetecknar personer som ínte kan erkänna sina misstag. Och därmed en snedrekrytering, ingen vanlig människa – och i vilket fall inte någon med vårderfarenhet – skulle drömma om dylika uppdrag och än mindre att försvara dem om det går åt pipsvängen för patienterna.

Lämna en kommentar