I morgon (tidigt, se kalendariet) ska jag vara med i Gomorron Sverige, och diskutera kriminalromanens popularitet tillsammans med Leif G W Persson. För ovanlighetens skull (semester) har jag hunnit förbereda mig!
Såhär: Jag har tagit reda på vad en del andra författare har skrivit. Vad sägs om följande citat (slarvigt/snabbt översatta av mig):
Umberto Eco: Filosofins (och psykoanalysens) kärnfråga är: Vem är skyldig. Detsamma gällar för kriminalromanen.
Bertolt Brecht: Variationen av förutbestämda element ger kriminalromanen dess estetik.
P D James: Kriminalromanen handlar inte om mord – den handlar om att återuppträtta ordningen.
Philip van Doren Stern: Mord har med mänskliga känslor att göra, och måste tas på allvar.
Kate Atkinson: Jag tycker om när mysterier får sin lösning.
Paul Auster: I en god kriminalroman kan varje ord vara viktigt – boken sjuder av möjligheter, den mest triviala detaljen kan vara en ledtråd, eller ha med bokens upplösning att göra…
Och vad jag själv tänker säga:
1. Kriminalromanen gör läsaren till medaktör – läsaren försöker lösa samma gåta som polisen/problemlösaren i boken.
2. Kriminalromanen tar upp ett ämne som skrämmer och attraherar – ond, bråd död.
Den vi är rädda för att råka ut för, och kanske överraskade över att vi inte har utsatt någon annan för.
3. Många kriminalromaner utspelar sig i intressanta miljöer, har trovärdiga personteckningar, är roliga, tankeväckande och subversiva. Plus att de är spännande – vad kan läsaren mer begära?
Såhär väl förberedd inför en TV-intervju har jag nog aldrig varit. Hur det känns? Underbart!
Hur det gick? Bra, tror jag…
Kommentar till pkt 2.
Långvarige missionären som på sin ålders höst får frågan vad han är mest stolt över i sin missionärsgärning. Tänker länge, länge.
”Att jag aldrig har dödat någon”
Tycker jag är hysteriskt kul, men kanske måste man ha bott ”där ute” för att tycka det…