Psykiater, professor emeritus & författare
Åsa Nilsonne 
Idag var det äntligen marknadsdag. Jag bestämde mig för att följa med istället för att sitta hemma och skriva… Jag får faktiskt en hel del gjort på min aktuella bok, jag har med mig en del artiklar som jag läser, och jag hinner äntligen tänka!
Idag har Zewditu köpt kaffe, 25 birr för ett kilo orostade bönor. Hon har lön per dag, 12 birr. Här finns inga arbetsgivaravgifter, inget pensionssystem. För en dagslön kan hon köpa ungefär ett halvt kilo kaffe, eller ett lass ved som en äldre kvinna har samlat och burit tillbaka till byn, eller 6 papayor, eller nio ägg… I bild: Anette på väg till sjukhuset på morgonen möter Zewditu på väg till huset.
Att ge sig tillkänna som doktor eller inte? Detta är ett litet dilemma som de flesta läkare aldrig riktigt löser på något helt tillfredsställande sätt. Det är trist när middagskonversationen övergår till en gratiskonsultation, trist när människor tror att alla doktorer är oerhört intresserade av att få höra allt om den oförskämda läkaren på vårdcentralen, eller om hur det var att operera korsbandsskadan. I bild: huvudlus.
Idag gick Zewditu och jag för att få vår inköpta teff mald till mjöl. Bara något hundratal meter från sjukhusentrén ligger en liten kvarn som drivs av en elektrisk motor. I bild kvarnen och mannen som äger och sköter den. Kunden häller ner det hon vill ha malet högst upp till vänster, sedan samlar hon ihop mjölet som kommer ut längst ner, och till sist vägs det, och betalas per kilo. Vi hade med oss 35 kilo (det ska räcka i nästan fem veckor), vilket kostade 4 birr och 50 cent. De små flickorna som tittade på trodde jag var släkt med någon som arbetade i kvarnen, men när jag frågade fick jag svaret ”De är här för att titta på dig…”
Klockan sju på morgonen kallas Anette till förlossningen. Jag följer med. Där träffar vi syster Mulu, barnmorska, och Marta, förstföderska vars förlossning inte går framåt som den ska. Syster Mulu vill göra en hinnsprängning, men vill först resonera med Anette för att försäkra sig om att navelsträngen inte kommer i kläm. Anette delar syster Mulus bedömning att det går bra, hinnorna sprängs, klart fostervatten strömmar ut, nu ska väl det lilla barnet få litet fart! Själv får jag sätta mig – det var så länge sedan jag såg blod och andra kroppsvätskor i några större mängder… I bild: Såhär går man mellan sjukhuspaviljongerna.
Igår var Jan Eliasson på KI på inbjudan av etikrådet. Han talade om världen, om sitt arbete, om framtiden. Några axplock: ”Använd den kunskap som finns – det finns alldeles för mycket oanvänd kunskap”. Så blev vi påminda om vikten av universitetens/högskolornas tredje uppgift (utöver undervisning och forskning): att göra ny kunskap tillgänglig för uppdragsgivaren (folket).
Albinism är en variant på pigmentering som uppstår hos många däggdjur. Ett exempel är den klassiska rödögda vita musen. När vi människor inte skapar pigment blir vi bleka med vitt hår (dock inte röda ögon – de är oftast ljusblå, grå, eller ljusbruna). Att vara albino i Skandinavien är oftast inget större problem socialt – vi är vana vid människor med lite pigment, som exempelvis Karolina Klüft. I Afrika är det värre. Även där föds individer med albinism, och de har länge varit diskriminerade. Nu har Tanzania för första gången utnämnt en Member of Parliament som är albino, hon heter Al-Shymaa Kway-Geer, i bild till vänster. Till höger mor och dotter.
Nu har jag varit utan hund (se inlägg om Nestor från 9/3 2008 ) i nio månader. Plötsligt gick det inte längre, så jag har nu lagt handpenning på en valp, se bild. Mamman ser ni i föregående inlägg.
”Indeed, we are virtually crippled unless we know how to restrain our thoughts and concentrate our minds” Yasutani Roshi, Zenmästare.
Igår höll jag en genomgång av Mindfulness för en grupp sjukgymnaster och arbetsterapeuter som ett led i deras kompetensutveckling. Jag talade om Bompu Zen, den delen Zenbuddism som ligger närmast min tillämpning av mindfulness.
Vi diskuterade och gjorde övningar som syftar till att illustrera hur vi kan styra vår uppmärksamhet, och därmed påverka hur vi uppfattar världen och oss själva. I bild: Memea Mohlin
