Aira 12/6 – vardag.

Idag har Zewditu köpt kaffe, 25 birr för ett kilo orostade bönor. Hon har lön per dag, 12 birr. Här finns inga arbetsgivaravgifter, inget pensionssystem. För en dagslön kan hon köpa ungefär ett halvt kilo kaffe, eller ett lass ved som en äldre kvinna har samlat och burit tillbaka till byn, eller 6 papayor, eller nio ägg… I bild: Anette på väg till sjukhuset på morgonen möter Zewditu på väg till huset.

Zewditu är glad över att få arbete – innan Anette och jag kom hit stod huset tomt. Vad hon då levde på är oklart – hennes man är dagligarbetare, han har givit sig av söderöver i förhoppningen att han ska hitta någon som vill anställa honom. Kvar i Aira är Zewditu och deras treårige son.

Mycket av det som många svenska kollegor hade tyckt var ovant här faller jag in i med samma behagliga självklarhet som när man man tar på sig gamla, väl ingångna kläder. Ett exempel: Zewditus ”Abeet?” när jag säger hennes namn – ett mjukt ord på Amarinja som betyder ungefär ”här är jag, vad vill du?”
Under åren i Addis flög det lilla ordet runt i vårt hus, att höra det igen gör mig lugn och tillfreds, som om ordet markerade att allt nu är i sin ordning, omgivningen är trygg och begriplig. Ett annat exempel är att vakna klockan tre på natten av att himlen bokstavligen öppnar sig och vatten vräker ner på plåttaket. I bakgrunden åska. Under min uppväxt brukade jag sova med dörren till terrassen utanför mitt rum på glänt. När regnperiodens våldsamma skyfall kom dundrande in över staden kunde jag vakna till och känna hur luften i rummet svalnade och blev fuktig, regnet förändrade allt. Jag minns det som stunder av ren lycka, som jag nu får jag uppleva igen.

Erik fortsätter att berätta om livet som doktor och patient här i trakten. Vi är så vana vid att det finns ambulanser för den som är sjuk och måste till sjukhus. Här finns inga sjuktransporter. En kvinna gick i fem dagar för att komma till sjukhuset för ett kejsarsnitt (tanken svindlar – inte nog med att hon var i nionde månaden, hon hade dessutom en graviditet som trasslade). Många använder sig av de ordinarie bussarna som ofta får ta emot svårt sjuka passagerare, men i takt med att oljepriset har gått upp så har även bussbiljetten blivit dyrare. Hursomhelst, den gravida kvinnan hade fått be om husrum nattetid (att få sova på golvet) hos bönder som bodde längs vägen. Tre av dem hade tagit emot henne som gäst, två hade krävt betalning.
Kvinnan fick i alla fall belöning för sin heroiska vandring – operationen gick bra. Den som vill kan även få en garanti om att inte behöva föda fler barn – i samband med snittet är det lätt att göra en sterilisering. Nyligen hade en kvinna som redan hade fyra döttrar tacksamt tagit emot erbjudandet när femte barnet blev en pigg liten pojke. (Det går naturligtvis att komma för en sådan operation när som helst – den görs i lokalbedövning.)
Annat: idag kom det in en man med en skottskada. Det var mindre dramatiskt än det låter. Han, liksom många runtom i världen, hade råkat skjuta sig själv i foten. (Han hade tänkt skjuta på en apa/babian? som var på väg in i hans majsfält.)

Just nu är den kanske mest ovanliga aspekten av Aira att vi lever telefonfritt. Här finns inte heller någon dagstidning, och naturligtvis ingen internetuppkoppling. Det kan inte finna många ställen på jorden där det går att leva ett vardagsliv med god färsk mat, dusch och bekväma sängar, men utan tillgänglighet.

Jag hade trott att det kanske skulle vara stressande. Tänk om det händer något med sonen som är i Tchad. Tänk om någon blir sjuk. Tänk om det händer något dramatiskt i världspolitiken. Tänk om det blir kris i planeringen av nästa termins kurser? Kommer sedan på att inget av allt detta kan jag göra något åt just nu, jag kan ta de dagarna som timeout, och då sprider sig friden inombords. Det känns oerhört välgörande!