Aira 12/6. Glesbygdspsykiatri.

Att ge sig tillkänna som doktor eller inte? Detta är ett litet dilemma som de flesta läkare aldrig riktigt löser på något helt tillfredsställande sätt. Det är trist när middagskonversationen övergår till en gratiskonsultation, trist när människor tror att alla doktorer är oerhört intresserade av att få höra allt om den oförskämda läkaren på vårdcentralen, eller om hur det var att operera korsbandsskadan. I bild: huvudlus.

Skulle jag berätta att jag är psykiater eller inte? Jag är trött på att låtsas att jag inte är den jag är, har gjort det så mycket i mitt liv, så jag sa som det var. Resultatet blev en förfrågan om en konsultaion, en second opinion.

Här finns en liten handfull psykiatrar i hela landet med sina drygt 70 miljoner invånare. Det betyder naturligtvis inte att människorna inte drabbas av psykisk sjukdom, bara att den varken diagnosticeras eller behandlas.
Patient var en man som blivit rekommenderad att åka till Addis för att konsultera en psykiater där. Frågan var om jag kunde titta på honom, kanske ge honom ett råd.

Jag sa att det kunde jag göra under förutsättningen att han skulle vara helt på det klara med att jag inte kunde behandla honom, att jag inte är en sådan doktor som reser runt med ett miniapotek på fickan. Jag sa att det mest sannolika ju var att jag skulle instämma i den första bedömningen: att han borde ta sig till Addis. Det visade sig att han ändå ville komma.

Han var gift med en blivande sjuksköterska, och de kom exakt på utsatt tid. Vid första anblick såg han påtagligt frisk ut. Han berättade att han sedan ungefär tre månader hade problem med huvudet.
Det här är ett intressant skede i ett diagnostiskt samtal – så gott som alla vägar är fortfarande öppna.
Han tog med båda händerna om huvudet, drog dem mot höger tinning.
”Här startade det.”
Halvsidig huvudvärk. Migrän? Hjärntumör? Jag började fundera i neurologiska banor, tittade efter bristande symmetri i ansiktsmimik och ögonrörelser. Jag frågade efter övriga symtom: illamående, kräkning, muskelsvaghet, känselbortfall? Inget sådant hade han upplevt.
Han fortsatte att beskriva sitt problem.
”Not at all like headache.”
Aha. Inte ont i huvudet, men något annat som drabbade skallen.
Det spred sig, fortsatte han, först var det bara på höger sida, nu var hela huvudet drabbat. Det kändes konstigt, det märktes mer när han var i vila, mindre när han var ute och rörde sig.
Jag bad honom beskriva på vilket sätt det kändes konstigt. Han visade med fingrarna – rörde dem som om han kliade sig, och sedan i små cirklar.
Jag frågade om den konstiga känslan satt i huden. Han nickade.
Sedan testade jag ett skott i mörkret:
”Känns det som om det går små djur på huden fast det inte finns några där?”
Mannen och hans hustru sken upp – frågan var besvarad innan han fick fram att ja, precis så var det. Jag frågade om han hade bett frun titta efter de små djuren. Det hade han, och hon hade inte sett några. Jag bad att få se närmare på huden. Den var slät, där fanns varken tecken på hudsjukdom eller parasiter.

Otroligt. Jag har sett en enda patient tidigare med det som tidigare kallades Ekboms syndrom, eller Dermatozooenwahn. Nu tror jag att det kallas Parasitofobi (felbenämning kan man tycka) eller delusion of infestation, vilket inte heller stämmer, för den här mannen hade accepterat hustruns bedömning om att där inte fanns några djur. Det är helt enkelt en kutan hallucinos som såvitt jag minns kan förekomma som ensamt symtom, irriterande men ofarligt.

Han förnekade han alla övriga hallucinationer och/eller vanföreställningar. Enligt hustrun var han inte på något sätt personlighetsförändrad, han kunde arbeta som vanligt, han åt och sov utan problem. Han hade inga overklighettsupplevelser, kände igen sig själv och sin värld.

Så har jag gjort en liten diagnostisk insats även jag, vilket var minst sagt oväntat. Och av alla besynnerliga diagnoser… Jag lovade att ta reda på hur detta behandlas nuförtiden, och kunde lugna dem tillsvidare.

Och som alltid inom medicinen behöver man inte nödvändigtvis bota för att hjälpa – det var ett lättat par som lämnade vårt lilla hus!