Aira 13/6 – mer om mat…

Idag gick Zewditu och jag för att få vår inköpta teff mald till mjöl. Bara något hundratal meter från sjukhusentrén ligger en liten kvarn som drivs av en elektrisk motor. I bild kvarnen och mannen som äger och sköter den. Kunden häller ner det hon vill ha malet högst upp till vänster, sedan samlar hon ihop mjölet som kommer ut längst ner, och till sist vägs det, och betalas per kilo. Vi hade med oss 35 kilo (det ska räcka i nästan fem veckor), vilket kostade 4 birr och 50 cent. De små flickorna som tittade på trodde jag var släkt med någon som arbetade i kvarnen, men när jag frågade fick jag svaret ”De är här för att titta på dig…”


Efter kvarnen var det dags för fika på operationsavdelningen igen. Anette hade opererat två kvinnor med äggstockscystor – den ena cystan vägde 3 kg, den andra 7! Den större cystan hade drabbat en 18-årig kvinna som var tunn och kort – innan operationen såg hon ut att vara i slutet av en normal graviditet.
Flickan med tån hade blivit så bra av tvål, vatten och antibiotika att hon kunde gå hem igår. Kul!

Några meter från vår ytterdörr växer ett avocadoträd. Marken under trädet är täckt av vitgula färska kärnor – resten har hundarna och aporna ätit upp. Det är häpnadsväckande att trädet, även om det är mäktigt, kan producera så mycket energi ur bara sol, vatten, och litet mineraler. Gissningsvis är det fettrika fruktköttet trädets försök att få iväg sina frön till nya spännande växtplatser. Det borde vara vanligt att en hund, eller en apa som fått tag på en avocado springer undan med den för att få ha den i fred. När den har ätit färdigt har den stora kärnan i bästa fall hamnat på en lämplig växtplats, och där kan ett nytt träd börja gro. Det verkar vara ett kostsamt sätt att föröka sig på.
Vi har ätit avocado till middag varenda kväll. Med lök och citron, med majs. Till det bröd, frukt, injera/bodena. Det är tydligen med avocado som med äpplen – det finns mängder av olika sorter. De små svarta (se bild) som är formade som kommatecken har en stor kärna, skalet är blankt och papperstunt, och smaken naturligtvis utsökt. Det här är nog en skör avokado som bara kan ätas på plats.

Idag ser jag på när Zewditu bakar. Vi har ett litet kök med vedeldad spis. Här bakas bodenan, och här rostas kaffet. Vi eldar med ved som vi köpte igår av en äldre kvinna som hade samlat den, gått med den till Aira, och nu sålt hon den för 12 birr. Den kommer att räcka i tre veckor. Zewditu passade på att beställa nästa dags lass till sig själv.

Medan kaffet rostas låter det som popcorn – runt varje kaffeböna finns ett tunt litet skal som släpper när bönan hettas upp, och som virvlar iväg när vi blåser på bönorna. Barnsligt roligt! Till vänster: det orostade kaffet. Till höger: nu är det rostat och klart att malas, eller rättare sagt krossas i en jättemortel.

På eftermiddagen regnar det (det är som sagt regnsäsong). En sval vind styr in över oss, träden vajar, himlen är gråmelerad. De första dropparna är försiktiga, cementgolvet på verandan blir dalmatinerprickigt, och sedan är plötsligt det riktiga regnet över oss. Det häller ner, vattnet skummar och sprutar ur husets stupränna, oljetrumman som står inunder fylls på några minuter. Blixten och åskknallen kommer nästan samtidigt. Vi sitter på terrassen ända tills vinden vänder litet och det börjar regna in.
Känsla?
Lycka!