Igår var Jan Eliasson på KI på inbjudan av etikrådet. Han talade om världen, om sitt arbete, om framtiden. Några axplock: ”Använd den kunskap som finns – det finns alldeles för mycket oanvänd kunskap”. Så blev vi påminda om vikten av universitetens/högskolornas tredje uppgift (utöver undervisning och forskning): att göra ny kunskap tillgänglig för uppdragsgivaren (folket).
Vidare talade han om respekten för ordet – om vikten av att bemöda sig om att använda rätt ord, och att vara noga med de ord vi väljer. (Se föregående inlägg, och även buddismens uppmaning till ”right speech”). Vi blev även påminda om att 1,2 miljarder människor inte har tillgång till rent vatten, att FN inte på egen hand kan lösa alla problem (vi måste alla dra vårt strå till stacken).
Till sist berättade han två saker som jag tycker var extra värdefulla att få med sig: dels att han faktiskt lever enligt ”Förbered dig på det värsta, men hoppas på det bästa” principen. I kniviga situationer gör han ett worst-case scenario och tänker igenom hur han ska hantera det, ifall det inträffar. Oftast går det inte så illa, och då blir han glad. Ibland slår de in, och då vet han precis vad han ska göra, och han blir varken arg eller besviken.
Det andra var att omvandla sina känslor inför katastrofala situationer – attacker med automatvapen mot obeväpnade bybor i Darfur, barn som svälter ihjäl – till energi. Istället för att bli ledsen och uppgiven (lågenergitillstånd) ser han till att bli arg och att använda den kraften till att verka för en förbättring. Där det finns död ska det uppstå liv. Där det finns förstörelse ska det byggas nytt. Där det finns smärta ska det finnas glädje.
Och den kraften driver honom vidare.
Det här var nyttigt för mig som ibland nästan grips av förtvivlan över hur svårt det exempelvis kan vara att verka för en modern människosyn i psykologiundervisningen. Jag fick rikligt utbyte av de två timmarna av mitt liv som investerades i just det här seminariet!