Psykiater, professor emeritus & författare
Idag var det äntligen marknadsdag. Jag bestämde mig för att följa med istället för att sitta hemma och skriva… Jag får faktiskt en hel del gjort på min aktuella bok, jag har med mig en del artiklar som jag läser, och jag hinner äntligen tänka!
Idag har Zewditu köpt kaffe, 25 birr för ett kilo orostade bönor. Hon har lön per dag, 12 birr. Här finns inga arbetsgivaravgifter, inget pensionssystem. För en dagslön kan hon köpa ungefär ett halvt kilo kaffe, eller ett lass ved som en äldre kvinna har samlat och burit tillbaka till byn, eller 6 papayor, eller nio ägg… I bild: Anette på väg till sjukhuset på morgonen möter Zewditu på väg till huset.
Att ge sig tillkänna som doktor eller inte? Detta är ett litet dilemma som de flesta läkare aldrig riktigt löser på något helt tillfredsställande sätt. Det är trist när middagskonversationen övergår till en gratiskonsultation, trist när människor tror att alla doktorer är oerhört intresserade av att få höra allt om den oförskämda läkaren på vårdcentralen, eller om hur det var att operera korsbandsskadan. I bild: huvudlus.
Idag gick Zewditu och jag för att få vår inköpta teff mald till mjöl. Bara något hundratal meter från sjukhusentrén ligger en liten kvarn som drivs av en elektrisk motor. I bild kvarnen och mannen som äger och sköter den. Kunden häller ner det hon vill ha malet högst upp till vänster, sedan samlar hon ihop mjölet som kommer ut längst ner, och till sist vägs det, och betalas per kilo. Vi hade med oss 35 kilo (det ska räcka i nästan fem veckor), vilket kostade 4 birr och 50 cent. De små flickorna som tittade på trodde jag var släkt med någon som arbetade i kvarnen, men när jag frågade fick jag svaret ”De är här för att titta på dig…”
Klockan sju på morgonen kallas Anette till förlossningen. Jag följer med. Där träffar vi syster Mulu, barnmorska, och Marta, förstföderska vars förlossning inte går framåt som den ska. Syster Mulu vill göra en hinnsprängning, men vill först resonera med Anette för att försäkra sig om att navelsträngen inte kommer i kläm. Anette delar syster Mulus bedömning att det går bra, hinnorna sprängs, klart fostervatten strömmar ut, nu ska väl det lilla barnet få litet fart! Själv får jag sätta mig – det var så länge sedan jag såg blod och andra kroppsvätskor i några större mängder… I bild: Såhär går man mellan sjukhuspaviljongerna.
Ifall ni undrar vad Didier Drogba (min favofotbollsspelare, se tidigare inlägg) har för sig så gjorde han två mål för sitt Chelsea i seminfinalen i Champions League härom dagen. Chelsea slog därmed Liverpool och möter Manchester United i final, som går i Moskva.
Nu har jag varit utan hund (se inlägg om Nestor från 9/3 2008 ) i nio månader. Plötsligt gick det inte längre, så jag har nu lagt handpenning på en valp, se bild. Mamman ser ni i föregående inlägg.
”Indeed, we are virtually crippled unless we know how to restrain our thoughts and concentrate our minds” Yasutani Roshi, Zenmästare.
Igår höll jag en genomgång av Mindfulness för en grupp sjukgymnaster och arbetsterapeuter som ett led i deras kompetensutveckling. Jag talade om Bompu Zen, den delen Zenbuddism som ligger närmast min tillämpning av mindfulness.
Vi diskuterade och gjorde övningar som syftar till att illustrera hur vi kan styra vår uppmärksamhet, och därmed påverka hur vi uppfattar världen och oss själva. I bild: Memea Mohlin
Förra veckan dog en nära anhörig. Vi satt hos honom på sjukhuset i några veckor, och vande oss långsamt vid att döden också fanns där i rummet. Vart går då tankarna? Till ljusa minnen? Till mörkare minnen? Till vår egen förestående död? Till nuet, och till den människan vi håller på att ta farväl av? Bort, till andra, mer neutrala ämnen?
