Mindfulness i livets slutskede…

Förra veckan dog en nära anhörig. Vi satt hos honom på sjukhuset i några veckor, och vande oss långsamt vid att döden också fanns där i rummet. Vart går då tankarna? Till ljusa minnen? Till mörkare minnen? Till vår egen förestående död? Till nuet, och till den människan vi håller på att ta farväl av? Bort, till andra, mer neutrala ämnen?
Det kan inte vara en slump att nästa alla religioner fångar upp människan just i hennes undran inför döden. Vi kan utlovas återfödelse, ett evigt gästabud, en plats i paradiset eller i helvetet. Döden organiseras in i en världsbild där den görs begriplig, där den betvingas (vi går vidare, den är bara tillfällig).
För det är svårbegripligt att en människa försvinner, tar slut, upphör att finnas till. Jag minns patienter som hallucinerat att en avliden make/maka ropat på dem, talat till dem, och som blivit skrämda av “rösten från andra sidan”. I själva verket var deras hjärnor så vana vid att höra den andra att de synapserna till slut aktiverades av sig själva.
För mig blev mindfulnessdimensionen dels att vara uppmärksam på den anhörige. Att se, lyssna, svara. Sedan att vara uppmärksam på mina egna tankar och känslor. Jag försökte att inte styra, bara acceptera de tankar och känslor som kom (istället för att bestämma vad jag borde tänka eller känna). Det gällde även plågsamma funderingar på sådant jag kunde gjort bättre, annorlunda; synder och underlåtenhetssynder. För att få till ett avslut behöver vi förlåta och bli förlåtna, men dit är det svårt att komma ifall vi undviker att tänka på det som ska förlåtas.
Det verkar som om hjärnan sköter det här rätt väl om den får fritt spelrum. Jag är övertygad om att vi alla är utrustade med en inbyggd förmåga att bearbeta sådant som drar igång negativa känslor, på samma sätt som kroppen kan läka benbrott och reparera skadad hud. Så tankarna väver sin läkande väv. Minnen av olika slag avlöser varandra i medvetandet om vi låter dem komma som de vill, de balanserar varandra dialektiskt. I alla fall har det varit så för mig. Börjar minnena bli alltför glättiga dyker ett mörkare minne upp. Blir det obalans åt andra hållet kommer ett som lättar upp, som värmer.

Till sist: en omställning av det här slaget handlar lika mycket om de andra som berörs. Även där kan litet fokuserad uppmärksamhet – att ge och att få – göra att skeendet får ytterligare djup och kraft. För mig känns det som att det blir belyst från olika håll, blir mer tredimensionellt.

Det har också varit till oerhört stor hjälp att vännerna har hört av sig. De har delat med sig av liknade situationer de själva har upplevt, de har skrivit brev och messat. Även den lilla valpen som anskaffades i ett anfall av upplevd dialektisk obalans – det saknades ett nytt litet liv i min värld – gör sitt till för att jag inte ska fastna i det förflutna…

PS. Hade egentligen inte tänkt att den här bloggen skulle vara särskilt privat, men just nu tycker jag att det här inlägget känns motiverat.

8 svar på ”Mindfulness i livets slutskede…”

  1. Sorg är så allmängiltigt och jag är glad att du delar med dig av hur du tar dig igenom sorgeprocessen.
    Ditt inlägg väcker en fråga – hur vet man om man verkligen har sörjt en person eller om man bara har stoppat undan sorgen och inte tagit sig igenom den?

  2. Måste man förlåta för att kunna gå vidare? Kan man verkligen förlåta allt? Hur förlåter man då sådant som känns helt oförlåtligt? Om minnet av en händelse är så plågsam att man vill försvinna, då är det inte lätt att låta tankarna bara komma. Om minnet känns som om det tar sönder ens inre, då känns det omöjligt att vara förlåtande och acceptera läget.

  3. Man behöver inte förlåta allt. Men det är nog bra att skilja på att acceptera och förlåta. Det behöver inte vara samma sak. Man kan acceptera att något har hänt utan att fölåta personen i fråga.

    Vad det gäller minnena: även om de är plågsamma, går det verkligen att gömma dem helt? Hur mycket kraft går det åt till att hålla minnena borta?

  4. M: Måste och måste… Det är nog viktigt för ens sinnesfrid att finna någon sorts avslut eller försoning, även för det som är svårt att förlåta. En acceptans som E säger; så här var det, så här är det, så här blev det.
    Jag tycker om tanken på att sinnet så att säga läker sig självt, och så har jag också upplevt sorgen och smärtan efter plågsamma händelser. Det finns en oerhörd kapacitet i människor att läka, såväl invärtes som utvärtes.

  5. Tack för att du delade med dig av ditt sätt att hantera den här oerhört svåra processen på. Det är väldigt fint och tankvärt skrivet. Ifall (eller rättare sagt när) jag hamnar i den här situationen ska jag försöka minnas det du har skrivit.

  6. Jag tror inte att man alltid måste vara så analyserande, utan ta det lite
    lugnt o. låta sorgen komma som den vill. När jag hade suttit o. tittat i
    gamla album så drömde jag om min mamma, det var underbart.
    Eller så påminns jag om henne då o. då och då ger jag mig tid att tänka på henne.
    Läste i en dikt om en önskan att sorgen så småningom skulle bli mjuk,
    mjuk som det första regnet om våren. Det är också min önskan.

  7. Just found your blog and love it! 🙂 I am your newest foowller. I know you aren’t here, but when you get back you should check out my awesome giveaway, I think you will like. Check it out: -Bridgette

Lämna en kommentar