Psykiater, professor emeritus & författare
Det brukar sägas att det faktum att vi har en mun och två öron betyder att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi talar. I Mariehamn förskjuts proportionerna rejält för författarna: tala i 30 minuter själv, lyssna i fyra timmar.
Lena Andersson fick oss att skratta i Mariehamn över att soldaterna i Duck City hade blivit så feta att de inte kunde ta sig ner i stridsvagnarna längre. Läser idag att Australien nu bygger större ambulanser och mer rejäla bårar för att kunna transportera den allt större mängden patienter som är för tunga för den …
Idag kom krönikan ”Saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 25” i Tara. Den har fått rubriken ”Vi dömer oss själva för hårt”. Att ha blivit klar med något så påtagligt är en obeskrivlig känsla, en som nog bara andra som arbetat med projekt som sträckt sig ändlöst över åren, utan slut i sikte, kan föreställa sig.
Karolinska Institutets årliga utbildningskongress ägde rum i veckan, och det slog mig för första gången att en sådan kongress kan handla minst lika mycket om att slänga ut gammal ”kunskap”, som att fylla på med nytt.
”Subscribers” är en liten rubrik under webbplatsadminstration, och alldeles nyss kom jag på att det var ett tag sedan jag tittade efter om det var några fler som ville få ett meddelande när jag har skrivit något nytt i bloggen. Det var det, och jag ber om ursäkt för att en del av er har …
Det här verkar bli ett kanonarrangemang! Se program på: www.mhbibl.aland.fi/littdag/pages/program07.html
Jag har just läst fyra hundra portföljblad – dagliga reflektioner från mina studenter på psykologikursen för blivande läkare. Det slår det mesta som läsupplevelse! En del skriver poetiskt (några har skickat med dikter); andra sakligt akademiskt med referenser; ytterligare andra mer litterärt, som kortnoveller. Flertalet berättar om sina liv. Jag har läst om barndomshändelser. Om familjer, flick- och pojkvänner. Jag har läst om drömmar och farhågor, men framförallt om hur studenterna tar tagit till sig kursinnehållet och använt det för att påverka både sig själva och andra.
Om nästa kriminalroman har jag inte vetat så mycket mer än att den ska utspela sig i Afarområdet i nordöstra Etiopien, ett av världens mest ogästvänliga och otillgängliga områden (och att den därmed ska innehålla gamar, paleontologer, vulkaner och skelett). Som miljö för en bok verkade det oslagbart – läsaren, precis som de få turister som reser dit, skulle få uppleva något alldeles nytt, och okänt. Underbar sits för en författare, nästan som att skriva science fiction, eller fantasy.