Idag kom krönikan ”Saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 25” i Tara. Den har fått rubriken ”Vi dömer oss själva för hårt”. Att ha blivit klar med något så påtagligt är en obeskrivlig känsla, en som nog bara andra som arbetat med projekt som sträckt sig ändlöst över åren, utan slut i sikte, kan föreställa sig.
Den är åstadkommen, presterad, avslutad, inlämnad i god tid innan deadline. Den syns, den finns. Jag behöver sådana uppgifter ibland, de ger mig kraft och mod till allt det andra!
Det var dessutom kul att fundera över vad jag hade haft nytta av att veta vid 25!
Jag läste din krönika i Tara. Bra idé att ha som diskussionsämne vid middagar etc.! Det ligger verkligen mycket i det där med att inte vara så duktig hela tiden. Det har nyligen gått upp för mig att livet förmodligen blir både roligare och lättare om jag inte måste vara duktigast, omtyckt av alla, aldrig vara obekväm, alltid glad och vänlig osv osv.
Men det är svårt att ändra på det när de flesta i miljön omkring en är likadana. Jag har försökt att börja i mycket liten skala, nämligen att våga gå hem från jobbet innan de andra (men ändå efter ordinarie arbetstid…). Och att låta hemmet vara en aning smutsigare än vanligt. (Sååå jobbigt när grannen kom förbi oplanerat, men jag överlevde ju ändå. Det kanske till och med kan vara skönt stt komma hem till någon som inte har ett perfekt hem? Jag skulle i alla fall tycka det själv.)
En sak jag skulle vilja veta och helst hade velat veta redan vid 25 (är 34 nu). Det är hur man fyller livet med viktiga saker, så att man på ålderns höst känner att man verkligen har upplevt sitt liv. Att det inte bara har passerat som ett expresslok, där man inte hinner uppfatta mer än konturerna, men missar hela innehållet. Vad är det som ger livet en mening? Utöver att få hela företaget med hem, barn och arbete att gå runt.
Vad är det som sätter spår, som fyller livet och minnena? Som skiljer ut dagarna från varandra istället för att stryka ut dem till en jämngrå massa?
Kanske är mindfulness ett sätt att få dagarna att lämna avtryck i hjänan.
Känslan av att styra över sitt liv är nog också viktig. Att inte bara rusa på utan att ta sig tid att reflektera med jämna mellanrum. Vart vill jag? Är det dit jag är påväg? Hur ska jag ta mig dit?
Jag vill vara duktig på att inte behöva vara duktig!?
Hej ”kvinnlig läkare”. Jag gissar att du har kommit en bit på väg bara genom att fundera i andra banor. Att fundera lite på vad eller vem som får en att fatta de beslut man fattar. Jag är glad att jag har fått jobba med äldre, och fått se både de som sitter som fastlåsta bakom en mur av bitterhet, men också dem som behållit sin nyfikenhet på livet långt upp i åldern. Bitterhet verkar vara en tung börda, som jag inte vill belasta mig med om det går att undvika. För mig har det betytt mycket, och när livet ter sig kaotiskt brukar jag försöka fråga mig vad jag kan göra, hur jag kan välja för att minimera risken att bli bitter på gamla dar. Jag tror personligen att man löper större risk att bli bitter om man lever sitt liv utifrån någon annans norm, oavsett om det är samhällets, föräldrarnas eller kompisarnas värderingar som styr. Ibland innebär det ganska jobbiga beslut, åtminstone för mig, men jag det ger mig en känsla av frihet när beslutet väl är fattat. Jag gör detta för min skull, för att det är det här jag vill, eller åtminstone vad jag tror att jag vill.
Jag tro att det är viktigt att försöka njuta av det man tycker om, och prova på det som faller en in! Får man för sig att prova odla tomater så gör man det! Ger det tillfredställelse så gör man om det nästa år, men kändes det mest betungande så får det vara. Man behöver åtminstone inte ångra att man inte provade! Det är min filosofi! Det gäller väl som alltid att hitta nån form av balans..
Tack för kommentaren Ia! Jag tror också att det ligger mycket i det du säger, att man inte gör eller är på ett visst sätt för att man tror att det är så andra vill att man ska vara. Det är det allra svåraste för mig. Att lista ut vad sjutton JAG vill, tycker, tänker, har lust med osv. Det är som att lära sig att gå på nytt. Stegen är mycket vingliga, osäkra och leder ibland åt helt fel håll. Och emellanåt faller man eller går rakt in i väggen.
Min man suckar och undrar vad som har tagit åt mig. Hans förut så vänliga och balanserade fru har blivit lite kantigare. Och han är den som drabbas av mina taffliga försök att hitta mig själv. Men jag är rädd att han nog får finna sig i att inte ha en så smidig och diplomatisk fru framöver.
Ska jag överleva 40-årsdagen måste jag vingla vidare tills gången blir stadig och mer personlig än tidigare!
Hej igen ”kvinnlig läkare”! Jag har i och för sig aldrig orkat anpassa mig efter hur andra tycker att jag ska vara, för mig har det varit enklare att acceptera att jag inte alltid passar in. Men det gör det ju inte lättare att lista ut vad just jag vill med mitt liv. Det har inte hindrat mig från att vingla hit och dit, falla eller gå in i väggar. Jag gissar att det endast tidigarelagt mitt vinglande motför om jag varit bättre på att anpassa mig.. Och det ÄR jobbigt när stegen är vingliga, det ÄR jobbigt att ifrågasätta om vägen man går på är den rätta. Och det kanske måste få vara det. Och man kanske måste låta det ta den tid det tar.. Det krävs liksom lite vånda för att våga gå på okända stigar.. Och det kanske är helt okej att det är så? Det kanske är helt okej att inte alltid vara varken smidig eller diplomatisk? Och det kanske också är helt okej att partnern suckar ibland..
Att ”hitta sig själv”, går det? Jag tror att det är en pågående process. Jag tror att man utvecklas hela livet, och därför finns det alltid fler sidor att ”hitta”! Det svåra kanske är att låta det ta tid, man vill köpa det ”färdiga konceptet”. Det kanske är enklare att köpa en färdigskivad limpa i affären än att baka själv, det går fort, bara att plocka fram närhelst man är hungrig. Men det går knappast upp mot tillfredställelsen av att känna doften av nybakt när man väl tagit sig tid att baka! Jag tror att det är nödvändigt att låta livet ta tid. Låta våndan och vinglandet ta tid. Att det kanske till och med är helt okej! Det kanske till och med är bättre att vingla runt ett tag än att hoppa på ett ”expresståg” och sedan upptäcka när man kliver av att man hamnat på fel station? Personligen skulle jag inte vilja räta ut min hittils vingliga färd genom livet. Hade jag inte gått in i de väggar jag gått in i hade jag heller inte lärt mig hur man undviker dem! Jag vet inte mycket om framtiden, men förhoppningsvis har jag blivit lite bättre på att navigera.. Det är något jag önskar att jag hade vetat, inte när jag var 25, utan snarare när jag var 15! Därmed inte sagt att jag inte önskar att jag kunde hoppa av när färden blir vinglig..
I don’t have any problem with them. I like them quite a bit as well. I have a colpue of these older repro-candlesticks. I think I do need to do a colpue videos on them. One of them is a Deco-Tel just like yours, but the other one is a more faithful one that is all metal except for the mouthpiece and the hung receiver and I believe has a Automatic Electric-style dial on it.