Smärtsam källsortering av kunskap… Utbildningskongress på KI

bh.jpgKarolinska Institutets årliga utbildningskongress ägde rum i veckan, och det slog mig för första gången att en sådan kongress kan handla minst lika mycket om att slänga ut gammal “kunskap”, som att fylla på med nytt.

På bilden prof. Brian Hodges, som fick en kollega att ta sig för bröstet, himla med ögonen, och säga:
“Det gör så ont att få reda på att det jag har trott var sant inte stämmer!”

I bästa fall går vi igenom våra garderober med (o)jämna mellanrum. “Kommer jag någonsin att ha på mig den här igen?” frågar vi oss. “Kan den bli modern igen, passar den, är den i gott skick?

Om inte så slänger vi, eller ger bort, eller säljer plagget så att det inte belamrar oss till ingen nytta. En sådan vårstädning skulle vi behöva göra oftare i våra övertygelser. Våra övertygelser/sanningar är särskilt viktiga att granska kritiskt av o till, eftersom de styr våra beslut. Om vi håller oss med felaktiga föreställningar om världen, oss själva eller andra människor, ja då blir våra beslut därefter.

Inom pedagogiken har vi alla uppfattningar om “hur det är”. Sådant vi har fått lära oss en gång i tiden och aldrig följt upp. Sådant vi har kommit på själva utifrån vår egen erfarenhet. Sådant någon har berättat för oss, och som vi har svalt med hull och hår.

När vi sedan konfronteras med empirin – vilken forskning stöder våra uppfattningar? Vilka studier kommer fram till en annan förståelse, en annan “sanning”? – då kan vi bli tvungna att överge våra invanda sanningar, och ersätta dem med nya.

Det kan göra ont.

Vilket antagligen är ett av skälen till att vi så ofta låter bli. Det kräver möda att bygga om sina inre referensramar, men den som gör sig den mödan blir rikt belönad – hon eller han får en bättre karta att navigera efter i livet. Med en bättre karta fastnar vi på färre grund, och når lättare fram dit vi ska. Vi blir bättre lärare. (Vilket ju är huvudsyftet med utbildningskongresser.)
Men, för att skapa den nya kartan måste en del gamla övertygelser ut. Vart ska de ta vägen? Här kommer ett förslag.
Källsortering av intellektuellt avfall kunde exempelvis ske enligt följande:

1. Farligt avfall. Direkt skadliga uppfattningar, som att foster inte tar skada av att mamman dricker alkohol, eller att “skolmedicinen” inte kan hjälpa en människa med cancer. De måste oskadliggöras så att de inte får tillfälle att påverka andra.

2. Ofarliga men onödiga föreställningar. Kan slängas var som helst. (Helst dock utom räckhåll för barn, de är mer påverkbara än vuxna pga att deras hjärnor utvecklas så snabbt)

3. Avfall som kan återanvändas inom en annan begreppsram/kontext. Den som är litet kreativ kan kanske hitta en ny miljö för en del uttjänta ideer – i ett nytt sammanhang kan de upplevas som fräscha och intressanta, och på så sätt få ett gott hem inom en annan disciplin eller verksamhet.

Jag vill avsluta med ett stort tack till KI för att vi som undervisar där får denna årliga hjälp att städa i garderoberna – det är ingen liten sak att ordna en utbildningskongress av det här formatet.

Skulle någon nu bli inspirerad att ta fram några gamla sanningar och skärskåda dem för att se om de ska behållas, då har det här blogginlägget slagit ett litet litet slag för den fria viljan.
Funderar f.ö. allvarligt på att skriva en understreckare som svar på den från 17/3 i SvD (apropos den fria vijan, se inlägg från 17/3), gäller bara att hitta tiden…

1 svar på ”Smärtsam källsortering av kunskap… Utbildningskongress på KI”

Lämna en kommentar