Emma Juslin och Jean Rhys.

ej.jpeg Nu har jag läst “Frida och Frida” av Emma Juslin (1985-). Jag har jr.jpgäven läst om “After leaving Mr McKenzie” av Jean Rhys (1880-1979), en av mina favoritförfattare, samt en märklig och rätt obehaglig bok “Jean Rhys, a critical study” av Thomas E. Stanley.

Det skiljer nästan hundra år mellan Emma och Jean (som egentligen hette Ella Gwendolyn Rees Williams), och de kommer från dramatiskt olika miljöer. Ändå kan läsaren umgås med dem tillsammans, låta den enas tankar och ideer påverka läsningan av den andra.

Frida och Frida är en bok av en ung författare. Den har två berättarjag, två systrar, den ena är 13 år, hon bor kvar hemma och skildrar familjen; den andra, äldre, går på målarskola i Paris. De får vartannat kapitel, och talar med olika röst. Såhär kan 13-åriga Selma säga: “Jag drar efter andan och går. Pappa står kvar och jag går. Det känns inte rättvist, men det går inte att tvinga någon att gå. Det måste alla göra själva”. Irina, den äldre säger: “Jag är ett främmande organ som transplanterats till en kropp utan den nödvändiga medicineringen. Jag får en känsla av att stan försöker stöta bort mig. Kullerstenarna som täcker torget drar ihop sig och vägrar att hålla upp mina steg…”
Temat i boken (som jag uppfattat den) är autonomi, hur den unga människan måste frigöra sig ur sin familj som en fjäril ur en puppa. Hur vi alla måste bygga vår egen tillvaro, där konsten bara kan följa oss en bit på vägen. Dynamiten som spränger oss loss, kraften som för oss framåt är för Emma Juslin kärleken. Den skildras som krävande, skrämmande, men i slutändan en form av sanning.

Här går böckerna skilda vägar. Julia, huvudpersonen i “After leaving Mr McKenzie” har sedan länge lämnat alla förhoppningar om kärlek bakom sig. Såhär säger hon när hon ser Mr McKenzie på gatan, Mr McKenzie som har betalat en advokat, Maitre Legros, för att skrämma Julia till tystnad.

“At the sight of him Julia’s heart began to beat furiously, and her legs trembled… When she thought of the combination of Mr. McKenzie and Maitre Legros, all sense of reality deserted her and it seemed that there were no limits at all to their joint powers of defeating and hurting her. Together, the two perfectly represented organized society, in which she had no place and against which she had not a dog’s chance.”

Julia är fattig, ensam, utmanövrerad av livet. Hon är vacker, män vill ha henne, men de tröttnar snart, och de lämnar henne alla med lättnad och ett behagligt smärtade samvete. Någon kärlek finns inte på kartan, och i den kalla världen försöker Julia överleva, från dag till dag.

Vad mer? Det är en udda, irriterande, mörk, underbar liten bok. Den är hårt beskuren, oerhört välskriven (det finns nog inte ett ord som kunde tas bort utan att texten blev sämre) och jag har läst om den med jämna mellanrum sedan trettio år tillbaka…

1 svar på ”Emma Juslin och Jean Rhys.”

  1. Jo.
    1. Hans bok har en vacker ung kvinna på omslaget, det visar sig vara en konstnär som heter Sue Wilks som har målat sin vision av Anna Morgan, huvudpersonen i “Voyage in the dark”. På baksidan, i mindre format, ett foto av författaren i åttioårsådern med för mycket rouge på kinderna och torrt hår. Redan där tycker jag att han brister i respekt. (Det finns ungdomsporträtt av Jean att tillgå). Fast vem vet, han hade kanske inget inflytande över omslaget.
    2. Han intervjuade J.R., intervjuer som han själv beskrev som smärtsamma för henne, och de berörs knappt i texten. (Jmf. Helsingforavtalet som säger att vi bara får utsätta patienter för forskning ifall vi sedan gör något vettigt med resultaten.)
    3. Författaren Ford Madox Ford hjälpte JR i hennes skrivande, och inledde sedan ett förhållande med henne i ett läge då hon var helt beroende av honom för pengar, stöd, och litterära kontakter. Hon hade inget hem, inget hemland, ingen att vända sig till. Han utnyttjade hennes hjälplöshet, tröttnade så småningom, och övergav henne. Stanley återkommer gång på gång till hur mycket hon lärde sig av honom, hur mycket han betydde för hennes utveckling. Jag undrar hur Stanley kan veta det. Vi får också reda på att det inte var första gången Ford plockade upp en ung vacker kvinna med litterära ambitioner som han sedan lämnade därhän (fast av den andra blev det inte någon stor författare, trots att han talade med henne om hennes texter en halvtimme varje kväll).
    Jag har svårt att tro att den äldre manliga författaren “skapade” JR. Vi är många kvinnliga författare som klarat oss alldeles förträffligt utan äldre manliga mentorer. Jag blev illa berörd av Stanleys beskrivning.
    3. Jag upplever boken som kall.
    4. Och pretentiös: “… her understanding of what it is to have been a woman in this century is comprehensive…” Comprehensive? Finns nästan ingen författare jag vet som har ett så smalt spektrum. Och varför tror han att han har förutsättningar att avgöra hurdan hennes förståelse av att vara kvinna är?

    Ja, det var ett långt svar på en kort fråga…

Lämna en kommentar