Lena Andersson fick oss att skratta i Mariehamn över att soldaterna i Duck City hade blivit så feta att de inte kunde ta sig ner i stridsvagnarna längre. Läser idag att Australien nu bygger större ambulanser och mer rejäla bårar för att kunna transportera den allt större mängden patienter som är för tunga för den ordinarie utrustningen… Konsten och verkligheten… På bilden extrabred rullstol.
Duck City och Australien.
Men det är lite skrämmande.
Den verkligheten lever vi redan i här i Sverige, att allt större patienter ställer nya krav på vårdare, möbler mm.
Men vems fel är det? Är det alltid individens fel att den är överviktig?
I grundskolan fick de inte servera lättmjölk, för den röda mjölken var billigare. Det har äntligen ändrats(iaf på mina barns skola).
Läsk och godismaskiner finns lätt tillgängligt på många skolor… Inte konstigt att det är svårt att hjälpa sina barn om de börjar bli överviktiga, fällorna finns överallt. Och har de otur behöver de till slut en extrabred rullstol.
Oavsett vems fel det är – om någons – blir det du och dina kollegor som måste behandla diabetes, ledbesvär, hjärtsjuklighet, riskförlossningar och infertilitet m.m. som följer i fetmans spår. Om vi tror/anser att detta är ett samhällsproblem kommer vi inte långt med att anklaga individer för deras vikt, vi måste nog ta oss en mer övergripande funderare över hur vi vill ha det.
För övrigt spelar det nog ingen roll hur fet mjölken är – många folkslag som brukar vara smala dricker mjölken direkt från kon, och då håller den över 4% fett. För min egen del tror jag att mycket skulle vara vunnet om vi begränsade oss till äta vid måltiderna. Igår såg jag några barn i 7-8 årsåldern på gatan – de hade med sig två stora chipspåsar som de åt av medan de gick (två av barnen var tunga för sin längd). En knubbig flicka i ungefär samma ålder hade just köpt en glass i danslokalen.
För min mormor var det otänkbart att äta på gatan – det gjorde man bara inte. När vi glatt bröt mot den regeln kändes det som att städa ut det gamla och skapa en friare tillvaro där folk kunde äta när de hade lust… inte tänkte vi på att det kunde vara svårt att hantera den friheten.
Mest synd tycker jag om barn som inte kan röra sig fritt – fettet blir ju som hand- och fotbojor. Näst mest synd tycker jag om dem som försöker att ta på sig ansvaret för sin vikt, och hamnar i en ätstörning. (Att äta rätt mängd av rätt mat vid rätt tillfälle är svårt för vem som helst).
Ser fram emot att läsa Duck City där staten går in och styr upp medborgarnas matvanor.