Jag har just läst fyra hundra portföljblad – dagliga reflektioner från mina studenter på psykologikursen för blivande läkare. Det slår det mesta som läsupplevelse! En del skriver poetiskt (några har skickat med dikter); andra sakligt akademiskt med referenser; ytterligare andra mer litterärt, som kortnoveller. Flertalet berättar om sina liv. Jag har läst om barndomshändelser. Om familjer, flick- och pojkvänner. Jag har läst om drömmar och farhågor, men framförallt om hur studenterna tar tagit till sig kursinnehållet och använt det för att påverka både sig själva och andra.
Ett exempel: bystandereffekten är ett socialpsykologiskt fenomen som gör att det kan vara bättre att falla ihop på en liten gata där det inte går så många människor, än mitt i city. Om vi är ensamma när vi ser en människa falla ihop är sannolikheten stor att vi agerar – hjälper så gott vi kan, ringer efter en ambulans… Om det däremot finns många andra människor i närheten kan det uppstå en situation där alla väntar på att någon annan ska göra någonting. Om ingen går fram till den som ligger på marken kan det sprida sig en övertygelse i gruppen om att det nog inte behöver göras något, och resultatet kan bli att den sjuke får vänta betydligt längre på hjälp.
Det här togs upp på en föreläsning om socialpsykologi, och för en student fick det följande resultat: han/hon (de skriver anonymt) såg hur en medpassagerare på bussen inte hann fram till dörren innan den stängdes, och bussen började köra. Bussen var full, och de flesta i närheten måste ha sett vad som hände, men ingen sa eller gjorde något. Plötsligt tänkte studenten: det här är ju ett exempel på bystandereffekten! Den insikten fick honom/henne att ropa högt till chauffören att stanna, att det var en till som skulle av. Chauffören bromsade, damen steg av, och studenten var nöjd med sig själv.
Sådant gör en kursledare glad! Den som förstår de psykologiska processer hon eller han påverkas får fler valmöjligheter – det blir möjligt att stanna upp, göra en analys av situationen, och sedan fatta ett genomtänkt beslut om hur hon eller han ska agera.
En student avslutade ett av sina portföljblad med: Mer psykologi åt folket!
Eftersom det skulle kunna vara mitt motto blev jag förstås extra nöjd just den kvällen!
Själv har jag märkt att jag har lättare att rycka in och göra något när jag mår bra och känner mig uppåt rent allmänt. När jag däremot är lite nere vill jag helst inte att folk ska lägga märke till mig, utan hoppas att någon annan ska ta tag i saken. Därför försöker jag passa på att göra goda gärningar och hålla utkik efter såna här situationer när jag känner att jag har ork. (Visst kan jag även när jag är deppig, men då känner jag det inte lika tydligt, och då blir det så svårt. Fast ibland är det förstås vägen till att må lite bättre).
Det är detta vi diskuterade på kursen: vi är oftast övertygade (i vårt samhälle) om att förklaringen till att vi gör det vi gör finns inom oss. Socialpsykologin utforskar hur vi påverkas av andra runtomkring oss.
En student berättade om ett experiment han hade sett (han hittade det på U-tube). En försöksperson och fem, sex andra sitter på en bänk. Alla utom försökspersonen är medarbetare i experimentet, men det vet försökspersonen inte om, han tror att de alla sitter där på lika villkor.
Plötsligt rusar de som är medarbetar upp och börjar springa omkring. Försökspersonen dröjer ett ögonblick, sedan börjar han också rusa runt.
Bysrtandereffekten är ett exempel på hur yttre faktorer påverkar vårt agerande. A föreslår en inre förklaringsmodell.
Jag skulle kunna tänka mig att de två modellerna kan samverka: en dag då A är litet nere skulle bystandereffekten kanske få mer kraft, en dag då A är uppåt skulle den kanske ha mindre genomslag….