Om nästa kriminalroman har jag inte vetat så mycket mer än att den ska utspela sig i Afarområdet i nordöstra Etiopien, ett av världens mest ogästvänliga och otillgängliga områden (och att den därmed ska innehålla gamar, paleontologer, vulkaner och skelett). Som miljö för en bok verkade det oslagbart – läsaren, precis som de få turister som reser dit, skulle få uppleva något alldeles nytt, och okänt. Underbar sits för en författare, nästan som att skriva science fiction, eller fantasy.
Vad händer? För ungefär en vecka sedan försvinner ett gäng Brittiska diplomater precis på den plats där boken ska utspela sig. Nu har varenda tidning, varenda nyhetssändning, bilder av den steniga terrängen, kamelkaravanerna, och de tungt beväpnade människorna som bor där.
Min första reaktion är märkligt nog besvikelse. Inte oro för britterna, eller för dem jag bryr mig om som arbetar där ibland. Istället är det som författare som jag reagerar.
Det här var ju mitt fynd, min miljö som skulle vara fri från associationer för flertalet läsare. Jag har redan lagt ner en hel del möda på att läsa, jag har varit i kontakt med Afarer i Sverige (varav en är docent i folkhälsa), jag har aktiverat mina kontakter i Addis för att få komma och göra research bland paleontologer i fält.
Och nu har den associationsfria miljön gått upp i rök. ”Just det”, kommer läsaren att tänka när Monika Pedersen ser sig om i ökenlandskapet, ”Det var ju där de där britterna kidnappades”. Och sedan kommer deras egna minnen att dra igång och påverka hur de läser.
Jaja. Det jag inte kan ändra måste jag acceptera. Men kidnappningen kommer att påverka min bok – hur jag skriver den och hur läsaren läser den.
Och jag vet att synkronicitet bara är en mental process hos min hjärna som letar mönster och som försöker länka olika omvärldshändelser med varandra, men litet märkligt tycket jag ändå att detta är…
Vilket visar dels hur svårt det kan vara att inse att sammanträffanden bara är sammanträffanden, dels att även en äldre garvad psykiater kan hemfallla åt litet magiskt tänkande ibland…
Men tänk om…om vi alla är sammanlänkade på något sätt i tid och rum? Verkliga eller inbillade: oförklarliga fenomen förekommer och frågan är om vi ska avvisa allt det vi inte kan förklara med dagens vetenskap eller låta oss förundras av det oförklarliga.
Eller: kan man både låta sig förundras och avvisa sin förundran?
Jag tycker att vi skall låta oss förundras av olika fenomen, men stanna vid det.
Förstår din känsla, typiskt att det hände just nu och inte när din bok redan var skriven och utgiven.
Tar till min gamla käpphäst – skriv, skriv, skriv, om flickorna och kvinnorna i östra Kongo, som dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år, riskerar kidnappning, gruppvåldtäkt, sönderskjutet/sönderskuret underliv, social utstötning. Tiotusentals flickor och kvinnor i norra och södra Kivu drabbas av detta och världen har ledsnat på att höra om det… Trots att det borde kunna gå att göra något. Som någon sa: man kan spåra schimpanser med satellit – varför kan inte MONUC hitta ett gäng Interahamwe i skogarna och få ut dem?
Men det kanske kan bli en annan bok. Som introduktion till området fungerar le Carrés The Mission Song, men jag ville ha en kvinnas vinkling.
Annars har jag även lite fler detaljer/idéer som kunde passa i Afarboken.