Psykiater, professor emeritus & författare
Åsa Nilsonne 
Karolinska Institutets årliga utbildningskongress ägde rum i veckan, och det slog mig för första gången att en sådan kongress kan handla minst lika mycket om att slänga ut gammal ”kunskap”, som att fylla på med nytt.
Jo. Det var det här med musik… Men vi börjar med en vanlig hjärna. Till exempel den på bilden intill. De skuggade fälten visar var den arbetar med språk – att förstå, och producera, det talade ordet. Jag misstänker starkt att min egen hjärna ser helt annorlunda ut.
För att underlätta har jag skapat en ny kategori: ”Om att bli, och vara, doktor.” Fortsättning följer!
Formuleringen ovan är delvis lånad av en student, och resonemanget går såhär: Om en känsla är förankrad i kroppen, om den lämnar fysiska spår efter sig, då är den ”mer” än ”bara” en subjektiv upplevelse. Jag är övertygad om att studenten talade för många när hon/han (de skriver anonymt) beskrev att det var en ny och något omvälvande tanke att känslor kan bygga om hjärnan!
Idag läser jag om en ny studie på detta tema: 15 traumatiserade barn hade en mindre hippocampusvolym än icke-traumatiserade. (Hippocampus i rött på bilden).
”Subscribers” är en liten rubrik under webbplatsadminstration, och alldeles nyss kom jag på att det var ett tag sedan jag tittade efter om det var några fler som ville få ett meddelande när jag har skrivit något nytt i bloggen. Det var det, och jag ber om ursäkt för att en del av er har …
Det här verkar bli ett kanonarrangemang! Se program på: www.mhbibl.aland.fi/littdag/pages/program07.html
Jag har just läst fyra hundra portföljblad – dagliga reflektioner från mina studenter på psykologikursen för blivande läkare. Det slår det mesta som läsupplevelse! En del skriver poetiskt (några har skickat med dikter); andra sakligt akademiskt med referenser; ytterligare andra mer litterärt, som kortnoveller. Flertalet berättar om sina liv. Jag har läst om barndomshändelser. Om familjer, flick- och pojkvänner. Jag har läst om drömmar och farhågor, men framförallt om hur studenterna tar tagit till sig kursinnehållet och använt det för att påverka både sig själva och andra.
Om nästa kriminalroman har jag inte vetat så mycket mer än att den ska utspela sig i Afarområdet i nordöstra Etiopien, ett av världens mest ogästvänliga och otillgängliga områden (och att den därmed ska innehålla gamar, paleontologer, vulkaner och skelett). Som miljö för en bok verkade det oslagbart – läsaren, precis som de få turister som reser dit, skulle få uppleva något alldeles nytt, och okänt. Underbar sits för en författare, nästan som att skriva science fiction, eller fantasy.