Formuleringen ovan är delvis lånad av en student, och resonemanget går såhär: Om en känsla är förankrad i kroppen, om den lämnar fysiska spår efter sig, då är den ”mer” än ”bara” en subjektiv upplevelse. Jag är övertygad om att studenten talade för många när hon/han (de skriver anonymt) beskrev att det var en ny och något omvälvande tanke att känslor kan bygga om hjärnan!
Idag läser jag om en ny studie på detta tema: 15 traumatiserade barn hade en mindre hippocampusvolym än icke-traumatiserade. (Hippocampus i rött på bilden).
Vi vet sedan tidigare att stress kan skada hjärnan på försöksdjur, och vi vet att vuxna traumatiserade personer kan ha en mindre hippocampusvolym än kontrollpersoner. Det är däremot inte helt klart ifall det är personer med en relativt sett mindre hippocampus som är mest känsliga för trauma, eller om det är traumat i sig som har skadat deras hippocampus.
Dr Carrion från Stanford Universitetet i USA söker svar på den frågan. Han har undersökt 15 barn, 6 pojkar och 9 flickor, som hade upplevt trauma (övergrepp, fysiskt våld, varit vittne till fysikt våld, separationer). Det visade sig att de hade förhöjda värden av stresshormonet cortisol, och de förhöjda cortisolnivåerna kunde förutsäga minskningar av barnens hippocampusvolym efter ett och två år.
Om de här fynden kan upprepas måste vi kanske ta känslor på ännu större allvar än vi gör nu. En liten individ som är väldigt rädd, eller ledsen, utsöndrar stresshormoner. Ifall de hormonerna i sin tur skadar hjärnan, då finns det inte längre ”bara känslor”.
Att läsa studenternas portföljer är bland det roligaste jag gör!!!
Referens:
Carrion VG, Weems CF, Reiss AL. Stress predicts brain changes in children: a pilot longitudinal study on youth stress, posttraumatic stress disorder, and the hippocampus. Pediatrics. 2007 Mar; 119(3):509-16
Jo, och det intressanta är att detta inte alls är självklart för många. Undrar om vi lever i en kultur som förringar känslor. ”Det är bara som jag känner”, säger folk ibland, och menar att varken de själva eller någon annan behöver ta hänsyn till deras känslor. Det finns vuxna som tror att det inte spelar så stor roll hur de behandlar små barn – de minns ju ändå inte. Forskningen når ibland inte ut, och därför tänker jag skriva mer om vår reaktiva hjärna i den här bloggen!
Javisst! Det där låter ju väldigt troligt…och som en pusselbit till min situation. Är utbränd sen flera år tillbaka och framför allt väldigt intryckskänslig. Bakgrunden är en traumatiskt barndom och uppväxt.
Det här ska jag berätta för min rehabgrupp!
Mycket intressant! Jag undrar om det finns nåt sätt att minska på stressen för ett litet barn som står inför en jobbig situation som man som förälder inte kan styra över?
hej !
det finns en hel del vetenskapliga artiklar publicerade i ämnet- bla ” Neurobiological effects of childhood abuse: implications for the pathophysiology of depression and anxiety” Penza KM, Heim C, Nemeroff CB, Archives of womens Mental Health. 2003 6:15-22
ämnet neurotraumatologi blir allt mer aktuellt inom barnpsykiatrin i takt med att kunskapen om hjärnan och metoderna att studera förändringarna blir finare
man kan tala om att barn som lever med ohanterlig stress av något slag, övergrepp, fysiskt eller psykiskt våld, mm. under tid erhåller en miljöinducerad hjärnskada! denna kunskap leder förhoppningsvis till intensivare och snabbare insatser för utsatta barn.
Beata
läkare BUP Lund