Ur takt på gymet…

250px-brocasareasmall.jpgJo. Det var det här med musik… Men vi börjar med en vanlig hjärna. Till exempel den på bilden intill. De skuggade fälten visar var den arbetar med språk – att förstå, och producera, det talade ordet. Jag misstänker starkt att min egen hjärna ser helt annorlunda ut.

Varför det? Jag ska först berätta vad som händer när jag tränar. Jag började i höstas, och går nu regelbundet 2-3 ggr i veckan. Jag är, och har varit, ur takt nästan hela tiden. Jag har löst problemet genom att placera mig nära ledaren, och att helt enkelt följa hans eller hennes rörelser. Resultatet är att jag systematiskt ligger aningen efter, men det fungerar.
Mysteriet för mig är att många andra klarar att hänga med utan att kolla på ledaren.
“Det är det man har musiken till”, säger träningsveteranen. Musiken? Den har jag mest betraktat som ett störande inslag, jag har försökt att hålla den ifrån mig. “Takten”, förtydligar träningsveteranen. “Du ska bara följa takten i musiken.”
Aaha! Jag gör ett nytt försök. Det är nu jag börjar misstänka att min hjärna inte ser ut som den på bilden. Jag försöker identifiera takten i musiken. Jag lyssnar, hör människor som säger olika saker, men var är takten? Jag försöker filtrera fram trummorna genom att söka efter något ljud som återkommer med regelbundna mellanrum. Det gör att jag tappar greppet helt, jag kan inte göra det samtidigt som jag fokuserar på ledaren. Märkligt!
Nu först börjar jag inse att jag inte hör musik på samma sätt som flertalet andra. Det är som om min hjärna vill hjälpa mig att hitta budskapet i röran av ljud, och därför filterar bort oväsentligheter som trummor, gitarrriffar – ja alt som inte är en talande röst. Orden, däremot, de förstärks.

Resultatet blir som följer: Vi ska göra ryggövningar. Det är E-type, “I will follow the road down to Africa…” Jag befinner mig plötsligt i ett öppet landskap, vägen är dammig, jorden är röd. Någon går på den här vägen, av kärlek, vem är det? Och varför går hon eller han just dit? Jag tappar den lilla takt jag har, måste tvinga mig tillbaka, men rösten fortsätter “Just so I can see, if it’s really you and me…”
Spänningen är olidlig. Vad har hänt? Det här skulle kunna bli en bok – en man eller kvinna som vandrar, likt en pilgrim, fast inte mot en helig stad, utan mot en osäker kärlek. Min hjärna börjar fundera över vilka de här personerna är, och varför en av dem går, steg för steg, ända till Afrika. Jag tappar både takten och koncentrationen igen.

Sedan tar det plötsligt slut, nu ska vi träna triceps. Pink sjunger “Count your blessings now”, en vemodig sång om förlorad närhet. Jag börjar undra om hon skriver sina egna texter, hur gammal hon egentligen är, om hon sjunger om något hon har upplevt. Jag undrar över hennes image . Har hon hittat på den själv, eller är hon “skapad”? Jag ser framför mig en bild där hon står med handen nedkörd innanför de nedhasde jeansen – vad menade hon med den? Har det något med den här sången att göra? Jag tappar takten. “If someone had told me… you’d be long gone…” Hon trodde att den här relationen skulle hålla, men det gjorde den inte. Sorglig låt, särskilt sorglig om det är en skör person som drabbats. Omöjligt att hålla den hurtiga takten, men jag kämpar. Kontrar musiken med synintrycken, släpper inte ledaren med blicken – nu ska skivstången upp, nu ska den ner.
Ojojoj-dags för biceps. Nu är vi i en mörk klubblokal. Någon ser oss, mig, “Making moves, kissing girls, kissing boys”. Det låter påtänt, out of control. Det är en man som sjunger, vet inte vem, men jag gillar honom inte. Det blir värre “Gonna dance with you till you bleed.” Blöda? Jag? På grund av att han har dansat med mig? Jag tappar takten. Blöda varifrån? Fötterna? Eller vad menas? Nu stänger jag ner, försöker blockera musiken, fokuserar på ledaren. Upp och ner med skivstången. Ur takt.

Benen. Kört direkt. Låten börjar “Theres a demon in your eyes…”. Skrämmande. En ny bokidé dyker upp. Jag tappar takten, måste sluta lyssna.

Träningsveteranen säger “Det är inte meningen att du ska behöva lyssna efter takten, den bara känns.” Uppenbarligen är det så för de flesta, men för mig är det ett jätteprojekt att fokusera om från att lyssna till det som sägs, till någon del av ljudet som markerar takten. Träningsveteranen (som är musikalisk) himlar med ögonen – “Allt i låten följer takten, du behöver inte leta efter ett särskilt ljud”.

Här går min hjärna bet, och efter att ha grubblat över det här i några månader har jag nu en teori.

Den går såhär: Vi vet att våra hjärnor är oerhört plastiska – med det menas att de ständigt bygger om sig utifrån det de upplever. En hjärna avsätter mer eller mindre resurser till olika uppgifter, beroende på vad miljön ställer för krav. I praktiken betyder det att storleken på de områden som är avsatta för olika uppgifter växer eller krymper. Min hjärnas bild av omvärlden måste ha påverkats av att den under sina första 15 år har försökt att förstå, och tala, följande språk: svenska, norska (nästan 5 år i Oslo), danska (dansk barnflicka i många år), amerikansk engelska (kindergarten), engelsk engelska (min lågstadieskola), arabiska (på gatan i Beirut, och hemma), franska (på gatan i Beirut, nästan 5 år i franska skolan i Addis Abeba), amarinja (på gatan i Addis Abeba, hemma och i skolan, flertalet klasskamrater var etiopier), italienska (det fanns många italienare kvar i Etiopien på den tiden).

Jag tror att min hjärna konstaterade att om jag skulle ha en chans att klara mig framöver i livet, då var det språk som gällde. Jag tror att den därför prioriterade ner en massa saker som hade varit bra att ha (rytm/taktkänsla till exempel) och utvidgade Brocas och Wernikes areor till det dubbla eller tredubbla. Jag tror att en bild av min vänstra hjärnhemisfär således skulle se ut på ett helt annat sätt än den på bilden. Jag gissar att det är därför jag mest hör ord när jag lyssnar på musik, och att det är därför jag har så svårt att håla takten på gymet.

Som tur är så pågår hjärnans ombyggnad ständigt. Mitt pågående projekt är nu att bygga upp och stärka den minimala taktkänsla jag har. En vacker dag kommer jag att höra en låt, och kunna följa takten utan att överväldigas av budskapet i texten!
Tror att den här bloggen ska få en tydligare hjärninriktning – vad tycker ni som läser den om det?

16 svar på ”Ur takt på gymet…”

  1. Hej Åsa!

    Ha ha, jag skrattade mig igenom hela det här inlägget. Det klart roligaste du skrivit, och säkert mycket sant. Och nu kanske du kan förstå den studenten du skrev om häromdagen i din blogg, hon som inte hörde texten men tyckte om musiken hos din favoritartist. Hennes fokus ligger kanske inte på att höra texter, utan på att inkänna musiken…

    Jag kommer ha svårt att gå på nästa pump-pass utan att tänka på det här inlägget.

    Må gott, en f.d. student till dig 🙂

  2. Tydligare hjärninriktning – absolut! Vore intressant att höra ngt om din reaktion på Se hjärnan! på Naturhistoriska (och den otroliga Cosmonovafilmen Laddad för seger)…
    hälsn Pär

  3. Hej Åsa!
    Intressant teori, och roligt inlägg! När jag lyssnar på musik, tex Antony, så lyssnar jag först bara på musiken, klangerna, rytmen och harmonierna. När jag lyssnat några gånger försöker jag ibland att skriva ner noterna och efter ganska många omlyssningar så brukar det fungera hjälpligt. Lite som att lösa ett korsord. Brukar vara väldigt roligt när man sedan kan spela sin favoritmusik på eget instrument efter de noter man skrivit ner. Håller dock med om att många sångtexter är tänkvärda men jag missar tyvärr oftast texten till förmån för musiken.
    Varma hälsningar, Karin

  4. Intressant (och roligt)! Hur jag lyssnar på musik är lite olika beroende av humör, situation o s v. Ofta är det nog musiken, stämningen, rösten som först fångar mitt intresse. Sedan blir texten viktig.
    Lycka till med projektet!

  5. Hihi här har vi olika åsikter.

    …bicepslåten är ju underbar! 🙂
    Ingen deltagare kan stå still. Alla blir mjuka i knäna och många nynnar med och grimaserar lite småerotiskt.

    Apropå bodypump – är det inte fascinerande att vi världen över tränar exakt samma rörelser – i samma takt – till identisk musik!?
    Jag var och tränade i Brasilien till exakt samma upplägg.
    Som big mac.

    Å tänk vilken utmaning det blir för hjärnan på bodypumpen nästa vecka – då all musik byts ut!

  6. Håller med övriga- jag skrattade gott när jag läste det här! Funderade dessutom på om man inte skulle kunna använda sig av någon typ av mindfulness för att lära sig att hitta takten. När du hör musiken och börjar analysera orden- försök slå bort tankarna och fokusera återigen på att hitta tillbaka till rytmen! Jag tror att det bara handlar om träning, man måste helt enkelt vänja hjärnan med att tänka på ett annat sätt. Sedan går det av sig själv!

  7. Hej Åsa. jag håller med fröken Åkerman, kan det vara värt att prova mindfulness i detta? (underbart roligt skrivet föresten). Det jag också tänkte på var att du kanske kan träna på att hitta takten i musik som inte har någon som sjunger typ viss techno. Själv är jag raka motsatsen till dig, jag hittar takt i allt!
    Föresten så tänkte jag på det du skrev om din hjärna och språket- språk har väl också en sorts takt och melodi…?
    JA! Mer hjärna åt folket!

  8. Tack för glada kommentarer och råd… jag har faktiskt dragit igång en liten mindfulnessbaserad rytmrehab ungefär som Sofia o Mariah föreslår – återkommer när jag vet om det har fungerat… (Behöver några veckor till tror jag innan det går att utvärdera…)

  9. Som tondöv frisksisfreak måste jag le igenkännade! Det finns stunder då jag känner takten i kroppen (inkl. hjärnan) och det är befriande men strax har jag tappat bort mig igen.
    Musik är mest poesi för mig. Okej, eller hur?

  10. Hihi!! Ja, jag kommer ihåg mina trevande första gånger på passen och hur hemskt jag tyckte att det var men jag gav inte upp och tycker numera att det är bland den roligaste träningsformen som finns (efter innebandy och fotboll!!). Det som slog mig var att du, som förspråkare av mindfulness, borde kunna fokusera på en sak i taget (eller två – övningen och musiken) och INTE tänka på texter och dylikt. Försök att bara se ledaren och höra takten – allt annat kan du ta någon annan gång! Men det viktigaste av allt är ju ändå själva träningen och glädjen! Det andra är ju egentligen ganska oväsentligt.. Även om man är kvinna kanske man inte klarar hur mycket som helst på en och samma gång!! 😉
    Trevlig söndag!

    Kram

  11. HEJ! Åsa

    jag har en fråga till dig?

    Jag lyssnar på en självhypnotisk skiva med Lars-Erik Uneståhl,och jag undrar om hjärnan uppfattar budskapen fast man har somnat?? jag tror själv det

    jag tycker om det du skriver de är lite komiska

  12. Vilken underbar text! Sånt vill jag ha mer av.

    Det för mina tankar till i tisdags då jag sprang med musik i mina öron och helt plötsligt noterade en massa textrader jag aldrig har hört förut i den musiken.
    Kan det vara så att när jag springer i takt med musiken så lyssnar jag på texten på ett annat sätt och vad beror då det på?

  13. Roligt inlägg. Tack. Jag håller själv på att öppna upp min hjärna för språk. Men det går trögt. Min 5-åriga son däremot talar svenska, katalanska, spanska och engelska. Och läser och skriver på både svenska och katalanska. Bara för att han har en mer plastisk hjärna. Det är fusk.

  14. Första gången jag kikar in här, och jag kunde inte hålla mig från skratt! Exakt den anledningen att jag inte tränar på gym! Rätt intressant det där med takt, melodier och text. Själv har jag fallenhet för att snappa melodier. De går in i hjärnan och ut i kroppen på ett sätt som gjort att jag trots år av pianolektioner inte kan läsa noter. Har jag en gång hört melodin så spelar jag den! Texter har jag i mångt och mycket medvetet försökt undvika, för att jag tycker att de ofta är så fåniga. Därav det faktum att jag ofta föredrar engelska låtar. Även om jag förstår texten så blir den inte lika påträngande som om den är på svenska. Och så till detta med rytm. Jag lever ihop med en afrikansk man, och har helt gett upp tanken på att någonsin dansa med honom… Men för ett par år sedan när jag under en period kom igång med löpträning upptäckte jag att om jag medvetet såg till att ha abbas “waterloo” på hjärnan så orkade jag springa längre. Den låten höll precis rätt takt! Vore intressant att kunna se sin egen hjärna lite då och då.. Vad växer och vad krymper? Var har man haft sitt focus på sista tiden?!

  15. Hej!
    För ett par år sedan fick jag höra av en läkare att om man tränar till musik eller till TV-program som fångar din uppmärksamhet så blir träningen mindre effektiv. Kommer inte riktigt ihåg hela resonemanget men det var ngt om split vision, stresspåslag och ickenärvaro. Sammantaget skulle detta ge mindre närvaro och sämre träningsresultat och till och med kunna vara skadligt. Tysta naturfilmer skulle vara ok. Har du några tankar kring detta?

Lämna en kommentar