Svenska amfibiekompaniet på väg till Chad.

eufor-1.jpegSverige deltar i den EU-styrka som ska undsätta flyktingar i Chad, och nu är de svenska soldaterna på väg, i mitten av mars ska de vara på plats. Jag har haft som mål att vara personlig, men inte alltför privat i bloggen, men det är svårt när en av sönerna ingår i den svenska insatsstyrkan.

För mig har vår reaktion (eller vår brist på reaktion) på händelserna i Darfur och Chad blivit ett mått på vårt engagemang för varandra. Utan ett sådant globalt engagemang är det svårt att vara optimistisk inför vår gemensamma framtid.
Så jag är för den här insatsen.
Och om jag anser att vi bör rycka ut vid behov, så kan jag inte tycka att någon annans son gärna får utsätta sig för riskerna, men inte min egen.

Globalt och historiskt sett är min situation vanlig – mödrar har sett sina älskade söner omvandlas till soldater och skickas till fronter i alla tider. I Sverige, just nu, är den rätt ovanlig. Många frågar: “Men hur känns det?” En del deltagande, som om det värsta redan hade hänt. Andra med en viss beundran i rösten – är du inte stolt över att han väljer det här istället för att hänga på Stureplan?
Andra igen förutsätter en brist på respekt för vuxna barns val: Tillåter du verkligen det?

Nu rullar svenska pansarterrängbilar i ökenkamouflagefärger förbi IKEA i Barkarby. Det är en lätt surrealistisk bild, vid första anblicken misstänker jag photoshop, fast jag är förberedd (SvD idag).

1 svar på ”Svenska amfibiekompaniet på väg till Chad.”

  1. Jag är också en mamma till en son som ska göra en internationell insats och jag måste säga att jag känner så många olika känslor inför hans beslut att ställa upp för fredsarbete; respekt, beundran ,stolthet, oro, rädsla……you name it.Men allra djupast inom mig finns ändock den starkaste känslan av skräck över , inte att han INTE kommer tillbaka, utan HUR han kommer tillbaka.Hur kommer han att kunna hantera och bearbeta svårigheterna som han upplevt.Våra söner skickas iväg som friska levnadsglada unga människor, i vilket skick kommer de tillbaka hem till sina föräldrar, fruar och barn.Finns det hjälp här hemma om det skulle behövas….det är alla dessa känslor jag bär för mig själv.Har du kännt detsamma?

Lämna en kommentar