Hur lär en blivande doktor sig att bli den doktor hon/han vill vara?

450px-mannerheim_siblings.jpgNy psykologikurs, jag läser 65 reflekterande portföljblad varje kväll, och får en hisnande resa genom kursdeltagarnas tankevärld! Den kompakta massan av mestadels unga, mestadels ytligt sett “vanliga” kursdeltagare jag träffar på dagarna visar sig bestå av individer med diametralt olika självbilder, uppväxtmiljöer, tidigare erfarenheter m.m. I bild familjen Mannerheim.

Det vet vi lärare förstås om, men det blir i alla fall en välbehövlig påminnelse varje kurs. I morse läste jag ett portföljblad av en av de faktiskt ganska få studenter som har äldre syskon. (Vi körde handuppräckning i föreläsningssalen – en överväldigande majoritet visade sig vara första- eller endabarn.) Såhär står det:

“Jag är lillasyster och har ofta tittat och lärt av min bror. Undvikit att göra hans misstag och tagit till mig när han gjort rätt… Jag tror att man kommer att lära sig mera av de äldre doktorerna om man använder sig av småsyskon sättet då man blir mer mottaglig för information…”

Studenten talar om modellinlärning – den inlärning som sker när vi observerar hur någon annan löser en uppgift, och sedan försöker att göra likadant (eller tvärsom, ifall vi inte tycker att vederbörande gjorde det bra). För en del studenter är detta kungsvägen till kliniska färdigheter, andra igen vantrivs med att ta efter, de vill göra själva, de vill pröva redan innan de egentligen vet vad det är de ska göra. Jag har aldrig funderat över att fråga vilken plats i syskonskaran en student har i det här sammanhanget.

Om det är så att yngre syskon generellt (det kan verka tjatigt, men eftersom jag brukar bli tillrättavisad varje gång jag hoppar över att säga att vi nu talar om medelvärden för två säkerligen överlappande grupper så får jag väl påpeka att det är det jag menar) har lättare för modellinlärning så kanske vi skulle anpassa en del undervisning till detta, alternativt att träna de studenter som inte har äldre syskon i att ta till sig kunskap och färdigheter på det här sättet…

Ja ni ser, det kommer nya intressanta ideer hela tiden!!!

3 svar på ”Hur lär en blivande doktor sig att bli den doktor hon/han vill vara?”

  1. Att lära av de som gått vägen före är väl en bra modell? Tids nog hittar väl de flesta sin egen väg. Det gäller väl för de flesta elever att våga testa.
    Själv drar jag mig till minnes att jag tyckte att min storasyrra var “duktig” på olika områden, men det har jag lämnat och upptäckt att jag “kan själv”. *ler*

  2. För att modellinlärning ska fungera behövs inga storebröder. Jag lärde mig av mina föräldrar, lärare, släktingar, kompisar, kompisars storasyskon, klasskamrater, grannar osv. De som använder modellinlärning tror jag kommer att hitta “modeller” att härma var som helst, så länge de inte sitter i isoleringscell på Kumla. Något som är mer intressant är förmågan att BYTA inlärningsstrategi när det krävs. Det finns ju tyvärr en hel del läkare därute som man INTE bör härma alls, så vad händer om en “modellkandidat” hamnar i en sådan kultur? Kommer då felen att ärvas okritiskt ner i generation efter generation? Eller bör man, som läkar/psykologstuderande, träna på att ibland använda modellinlärning, ibland läsa sig till kunskapen, ibland våga pröva själv och ibland fråga någon utanför den närmsta kretsen? Och kanske kunna själv bedöma vilket lärande som för tillfället är den mest adekvata?

  3. Jag menar inte att bara yngre syskon skulle kunna använda sig av modellinlärning, bara att vi som är lärare ser en skillnad bland studenterna, och att jag började fundera på om en komponent i detta kunde vara den extraträning som yngre syskon får… Kanske ngt att undersöka…

Lämna en kommentar