Puh! Och ny kunskap…

Idag var höstterminens sista dag, vilket betyder tentamen för studenterna, och rättning av tentorna för lärarna. Jag har haft 125 studenter på kursen i medicinsk psykologi, och 20 på en valbar kurs där blivande läkare och psykologer har samarbetat.
Jag klagar inte – det är inte många uppgifter som jag kan komma på som jag skulle uppleva som mer meningsfyllda än att utbilda personer som kan bidra till att förbättra människors hälsa och livskvalitet, men den här sista veckan har varit ovanligt hektisk.

“Man kan lära sig mycket genom försiktig utfrågning av studenterna”, sägs det halvt skämtsamt.
Det stämmer. Idag har jag exempelvis fått reda på att det är möjligt att manliga prostituerade i London inte spelar en oproportionerligt stor roll vid överföring av HIV (vilket jag hade trott). Studenten hade hittat, och redovisat en antropologisk studie av 5 män som säljer sex till andra män. Författaren hade undersökt männen som antropologer gör – genom att lära känna dem, vara ute med dem, träffa deras kontakter vilket är ovant för exempelvis läkare som oftast nöjer sig med en intervju, eller en enkät, om eventuellt riskbeteende. Det blev en glad påminnelse om hur många olika sätt det finns att skapa kunskap på, och om hur låsta vi ofta är i vår egna modell.
Flera studenter hade valt att kommentera en artikel av Carl-Magnus Stolt med den något oroande titeln “De olyckliga läkarna”. En student avrundar: “Den här essän påminner mig om hur viktigt det är för mig att inte fastna, missnöjd och bitter, i en offer-roll på någon arbetsplats.”
Tänk om alla missnöjda och bittra fick, eller tog, chansen att börja om under bättre omständigheter! Tyvärr tappar den långvarigt missnöjda ofta både självförtroende och mod, vilket gör det ännu svårare att se möjligheter och ta tillfället när det kommer…

2 svar på ”Puh! Och ny kunskap…”

  1. Jag har gått färdigt första delen i min specutb idag och vi hade ett avslutande sem om den psykosociala hälsan. Många är blasé på jobbet, orkar inte ta sig tid till patienterna och som ny på jobbet är det ofta svårt att ta plats. MEN OM jag blir som dessa “blasépersoner” så hoppas jag att jag byter arbetsplats..

  2. Det är verkligen sant! Ju mer övertid som krävs men ändå aldrig räcker, ju mer utsliten, nedvärderad och trött man blir , ju svårare är det att ta tag i saken och ändra riktning! Det kräver ju att man kan fundera litet, se sig om, höra sig för mm, för att inte tala om självförtroende…

Lämna en kommentar