Promenad i Addis…

Addis Abeba har två lyxhotell. För en gångs skull bor jag på det ena, i stället för det lilla hotell där jag brukar ta in. Igår promenerade jag över till det andra, vilket tog knappt tio minuter.

Såhär såg min väg ut: först ut från mitt hotell som ligger omgivet av träd, blommande buskar, välskötta rabatter och ständigt sopade trottoarer och gångar. Jag passerade ut genom en jättelik grind med beväpnade, mycket artiga vakter och klev ut på gatan. Vek av till höger, gick utefter den höga muren som omgärdar hotellet, in bland den bebyggelse som fanns här innan hotellet byggdes.
Här går det inte att köra med bil, vägarna är grovt stenlagda med ojämna stenblock, de vindlar fram, kantade av låga hus (skjul skulle vi kanske säga) byggda av korrugerad plåt och/eller lera. Här sitter kvinnor på marken och säljer sina tomater, kanske ett tiotal, prydligt staplade på ett tygstycke. Här finns min barndoms små butiker som är en lucka i väggen, och innanför, i dunklet, anar man tuggummi, kammar och en uppsjö av andra användbara varor.
Kåkstad, skulle någon kanske säga, eftersom slumområden kan se ut såhär i många städer. Ursprungsbebyggelse låter bättre i mina öron, för här är lugnt och stabilt, människor lever sina liv som de alltid gjort, stämningen är vänlig, folk hälsar, barnen vinkar.
Samtidigt rinner orenat avlopp i öppna rännor som av och till korsar vägen så man får ta ett skutt, och det luktar därefter. Det ligger skräp i dammiga högar, inte minst de plastpåsar som har blivit en förbannelse i många afrikanska städer.
Det får mig att tänka på skildringar av medeltidens städer i Europa – där kryssade välklädda människor mellan avfallet som bara slängdes ut i gatan, men så småningom byggdes sanitetssystemet ut och boendemiljön förbättrades.
Det märkliga är att det går att ha en fungerande social miljö trots de materiella bristerna. Ur ett psykologiskt, socialt perspektiv har barnen här en bitvis utmärkt uppväxtmiljö: de kan röra sig fritt, det finns en god social kontroll, miljön är stimulerande och omväxlande (många människor i rörelse, många sociala interaktioner som pågår kontinuerligt, en småskalig och intressant om än oorganiserad arkitektur…)
Så där går jag, ensam turist, och det känns som att vara tolv år igen. Jag stannar och köper två DVD med Teddy Afro i en minimal musikbutik som drivs av en ung kvinna i röda kläder. Jag gör mig av med en företagsam tioårig kille som vill guida mig. Jag försöker skilja ut vad som är nostalgi och vad som är korrekta iakttagelser, nu nästan femtio år senare. Felbedömer jag stämningen? Folket i Etiopien är fattigare nu än de var i början av sextiotalet. I Addis Abeba är arbetslösheten hög. Matpriserna här, som överallt just nu, stiger dramatiskt vilket särskilt drabbar dem som lever på marginalen, vilket många gör här. På den tiden var sanitetsproblemen inte lika överväldigande eftersom staden var mycket mindre.
Men här går nu unga män i bländvita skjortor, unga kvinnor i eleganta skor, små barn i alla möjliga utstyrslar. Andra bär kläder som är gamla, ibland smutsiga, ibland trasiga, fattigdomen finns där, men de fattiga är integrerade i vardagen. Annat är det i de villakvarter som nu växer upp i rasande fart i stadens utkanter där ett mer segregerat boende växer fram, precis som det gjort i resten av världen.
Efter en stund kommer jag ut i närheten av det andra stora hotellet. Jag går förbi de beväpnade vakterna som hälsar vänligt, och är tillbaka i en ren, välskött hotellpark… (Här utspelar sig för övrigt en viktig episod i ”Ett liv att dö för”)
Så var det med gårdagens promenad…