Och en till promenad…

IIdag gick jag upp mot premiärminister Meles palats på jakt efter en butik som säljer halsband. Jag har avsiktligt inte tagit med mig någon kamera, men just idag ångrar jag mig.

Hade jag haft den med hade jag tagit en bild på de unga soldaterna med sina automatvapen som finns överallt i kvarteren. De har basker precis som min son har basker, deras uniformer är blåmelerade, hans är beigebrun, de ser ut att vara beställda från samma leverantör. De har uppenbarligen bevakningstjänst, kanske sitter han också och ser ut över en civilbefolkningg som handlar, grälar, skrattar. Kanske ser han också en och annan lätt desorienterad turist vandra förbi. När jag passerade ett par av soldaterna för andra gången frågade de vänligt om jag hade gått vilse. Det hade jag inte, egentligen, eftersom jag visste var jag var, men jag hittade inte butiken. Soldaterna som såg ut att kunna vara jämnåriga med sonen försökte komma på ifall de hade sett någon butik som kunde vara den jag letade efter, en liten konversation på engelska såg ut att pigga upp deras förmiddag.
Jag undrar igen hur det står till med min förmåga att bedöma min omgivning. Har sonen gjort att jag kategoriserar alla drygt tjugoåriga män med automatvapen som trevliga killar som gör ett svårt och farligt arbete? Eller är det bara att jag vet att vad de än vaktar mot, så är det inte äldre kvinnliga utlänningar?
Jag skulle kunna skriva en bok bara om den här förmiddagen (jag hittade butiken till slut), men det ska jag inte göra. Jag ska rätta tentor, och sedan väntar danslektion!
(Och varför de här soldaterna som befinner sig mycket långt ifrån något vatten har blå uniformer är svårt att förstå, om det inte är så att inte alls ska vara kamouflerade, utan tvärtom så synliga som möjligt…)