Priset på ris, basföda för ungefär tre av jordens sex miljarder människor har stigit dramatiskt under det senaste halvåret (upp 10% bara i fredags).
Även vete, majs, och andra födoämnen har blivit dyrare.
Är det kanske såhär den stora svälten börjar? Inte med att maten direkt tar slut, men att den successivt blir dyrare, så att ännu fler människor inte har råd att äta det de behöver. (Redan nu räknar men med att c:a hälften av barnen i Etiopien kommer att bli kortare än vad de hade kunnat bli, på grund av att de inte får i sig tillräckligt med näring. Kanske ännu mer deprimerande är att vi vet att även hjärnan nedgraderas i tider av svält).
Hursomhelst: Det verkar finnas två skolor när det gäller hur vi ska förstå prisökningen, och hur vi ska hantera den. Den ena skolan hävdar att det finns gott om mat för alla, men att distributionsproblem, jakten på profit (man håller i lager i stället för att sälja för att pressa upp priserna), korruption m.m. har lett till prishöjningarna, så att många fler plötsligt inte har råd att inhandla sitt dagliga behov av exempelvis ris.
Andra menar att jorden faktiskt inte kan försörja sex miljarder människor. Att befolkningen inte kan vara större än att den överlever även om skörden slår fel vissa år (det har den ju alltid gjort).
Idag lever fler människor än någonsin tidigare i städer där de har små möjligheter att själva odla mat eller hålla djur som bidrar till försörjningen som höns, getter eller kor. I Tokyoregionen bor c:a 34 miljoner människor, i Mexico City med förorter c:a 22 miljoner, i Seoul lika många. New York, Mumbai, Delhi och Sao Paolo ligger runt 20, Cairo och Karachi har c:a 15 miljoner att föda, och så vidare.
Vad händer nu? Kravaller på grund av matpriser är ett mardrömsscenario för en regering, och World Bank Group anser att det finns drygt trettio länder där matpriserna kan hota den politiska stabiliteten. De berörda länderna har infört exportrestriktioner (bra för dem själva med dåligt för dem som brukade köpa), de har infört straff för lagerhållning, de subventionerar en viss mängd ris per hushåll. Faktum kvarstår dock att tillgången är mindre än efterfrågan, vilket gör att alla lösningar blir temporära.
Kanske är vi på väg in i en nyordning där maten får tillbaka den status den hade tidigare – min mormor slängde exempelvis aldrig mat, det var ett absolut förbud. Maten hade ett eget, okränkbart värde för henne. Hon kunde många sätt att ta tillvara rester, bröd som blivit torrt, grönsaker som förlorat sin fräschör, och hon blev upprörd över alla former av slöseri, inklusive att äta mer än man behövde.
Det sägs att hushåll i väst slänger 30% av den mat vi köper. Jag undrar hur svinnet ser ut på restauranger och cafeer. Vad händer med all färdiglagad mat som inte blir såld? Vi är kanske i slutet av eran där maten är så billig att vi har råd att kasta bort den.
Kanske är det nu som ekologin kommer upp, inte som något man kan satsa på när andra, viktigare problem är lösta, utan som en central fråga för regeringar vars länder får sämre skördar på grund av utarmning av jordar och andra miljöproblem. Kanske är det nu en ledare som Robert Mugabe avsätts på grund av han har förstört jordbruksssektorn i sitt bördiga land.
Jag märker förresten hur mitt tänkade formats av DBT – i varje problem finns fröet till lösningen. I varje katastrof finns en väg framåt till något som kan bli bättre än det som fanns innan…
Vet ni vem Dominique Strauss-Kahn är? Det visste inte jag heller, men han leder the International Monetary Fund (IMF). Idag varnar han för att hundratusemtals människor riskerar svält om matpriserna fortsätter att stiga.
Vad ska man säga? Redan nu har många inte råd att täcka sina basala behov av energi och näringämnen. Skillnaden är kanske att en del länder som för närvarande klarar sig rätt bra kommer att få ökande problem med att föda sina befolkningar.
Som sagt, en utveckling att bevaka.
I thughot finding this would be so arduous but it’s a breeze!