Om ord och handling…

box.jpegDet är roligt att ha en blogg av många olika skäl, men också frustrerande. Vad kan jag göra när en student berättar (se föregående inlägg) att hon utsätts för sexuella trakasserier, att hon har självmordstankar, men att hon inte vågar ge sig till känna. När en ung doktor berättar att hon brottas med egna självmordstankar samtidigt som hon ska bedöma självmordsrisken hos sina patienter.


Här krävs det ett mer kraftfullt verktyg än en blogg. Ett mer kraftfullt verktyg än ord och goda intentioner. Ett mer kraftfullt verktyg än handlingsplaner och utredningar.

I grunden tror jag att vi inom läkarkåren måste göra upp med vårt förakt för svaghet, för sjukdom, för misslyckanden inom våra egna led. För studenten och den unga läkaren som håller tyst gör ett strategiskt klokt, men känslomässigt mycket kostsamt val: det är tyvärr inget smart karriärdrag att berätta för sin överläkare att man är deprimerad, eller att man inte lyckats sätta stopp för en trakasserande kollega.
Hur har det kunnat bli såhär? Varför måste just läkaren leva upp till en orealistisk bild av hälsa och stabilitet?

Behöver vi kanske göra “patienterna” till en utgrupp för att inte överväldigas av vår medkänsla och vårt medlidande med dem? Ska “sjuk” karakterisera dem, men inte oss? Det är ju en märklig idé, som om läkarutbildningen vaccinerade oss mot allt som drabbar andra.

Något att skriva om? Vem ska i så fall göra det? Jag???

(Varför boxhandskar? Jag blir arg…)

9 svar på ”Om ord och handling…”

  1. Det är så skönt att läsa det du skriver! Jag har mina små ilskeutbrott på temat “läkare som lär upp varandra till att pressa sig över rimliga gränser”. Oftast får jag medhåll av de kollegor jag pratar med, men inte alltid. Men trots medhåll, så förblir samtalen smågnällande över kaffet och ingen av oss gör något konkret åt situationen.
    Det är som du säger, det är inget smart karriärdrag att blotta sig för sina överordnade och i värsta fall kan man t o m aktivt straffas eller subtilt pikas för det man avslöjat.
    Ja, det är verkligen något att skriva om!

  2. hej
    jag tror ni som blir läkare, har större krav på er själva än andra….
    vår överläkare vågar säga att hon mår dåligt och sjukskriva sig, ändå blev hon verksamhetschef!
    så var som vem som helst, så mår du bättre!!

  3. Visst är det bra med utredningar och handlingsplaner men det som betytt mest för mig har ändå varit när en av mina lärare märkte att jag mådde dåligt, pratade med mig, hjälpte mig vidare och stöttade mig. Det är kanske det mest kraftfulla verktyget vi har; att bry oss om varandra direkt när vi ser att det behövs?
    Inte hänsvisa till riktlinjer och policy jämt och ständigt. Kanske att vi behöver mycket mer träning i att ta hand om varandra och oss själva? Att vi hela tiden ödmjukt kommer ihåg att även doktorer någon gång antagligen blir patienter.

  4. Men om ingen bryr sig, om ingen stöttar? Om ingen vill sjukskriva dig för att Du är läkare, med hänvisning till att du kan ju alltid bli allmänläkare istället? Om alla kollegor skäller på mig varje gång jag är på jobbet för att jag inte hinner göra ett heltidsarbete på min halvtid (resten är jag sjukskriven)? Jag har många gånger velat lämna in handduken, både som läkare och människa och patient. Trott att allt är mitt fel. Jag borde inte blivit läkare, fast jag en gång antogs via tester o intervjuer. Det är mitt fel att jag är sjuk. Jag har själv valt att jag blivit sjuk. Kollegorna på kliniken säger högt och tydligt till chefen på klinikens morgonmöte att de tror att anledningen till att längtidssjukskrivningarna ökar i åldern 30-50år beror på att den yngre generationen tror att de har rätt att vara sjukskrivna.
    Jag tror inte längtre att det är mitt fel att jag är sjuk. Jag har inte valt det. Men jag skulle önska att attityden inom läkarekåren skulle kunna ändras.

  5. Självklart drabbar sjukdomar läkare i samma utsträckning som den övriga populationen! Det är orimligt att anta att det intre skulle vara så, samtidigt som det är en inställning många verkar ha.

    Tyvärr finns det ju även inom den egna kåren. Och ja, det börjar redan under studietiden. Sjukdom är överhuvudtaget inte accepterat, oavsett om du åker in för en brusten app, upptäcker att du har en extra ledningsbana i hjärtat under ett övningsmoment, behöver besöka läkaren för att kontrollera din pacemaker – så uppfattas inte detta som en bra ursäkt att missa ett enda undervisningsmoment eller för att få stöd och hjälp i en ny istuation som patient. Istället beläggs du med den ena “straffuppgiften” på den andra. Detta kommer framförallt från kursledning, handledare, amanuenser. Kanske måste vi börja med att i våra egna led acceptera att människor kan må dåligt innan vi kräver att samhället ska göra det?

  6. Jag är visserligen fortfarande student och har inte arbetat som doktor, men jag uppfattar det inte alls som ni beskriver! Kursledningen har varit väldigt hjälpsam med att säga vad som är viktigast att gå på och med att jag fått byta grupp när det behövts för min terapi 2ggr/vecka. Jag är väldigt positivt överraskad! Det kanske är på KI det är så, men jag är verkligen lättad över hur lite problem det blivit med att knöla in terapin i schemat. Jag känner inte att det är något problem i klassen för mig heller, fast jag kanske har tur och har hamnat i en toppenklass.

  7. Jag har le4st igenom lite av det du skerivt tidigare och jag tycker att du ger bra re5d.Ne4r jag ke4nner ilska ff6r ne5gon se5 te4nker jag ke4rlek till den personen iste4llet se5 slipper jag att ta in ilskan i min kropp.Go kram till dig!

Lämna en kommentar