Var i slutet av veckan på konferens och hörde Bessel van der Kolk (bild) tala om trauma, självkännedom, och vår plastiska hjärna. Han berättade bland annat att det är med vår mediala prefrontalcortex som vi uppmärksammar vad vi känner och vad vi vet (ungefär mitten av främre delen av hjärnbarken).
Det visar sig att människor som ägnar mycket tid åt att lyssna inåt, exempelvis munkar som mediterar regelbundet och länge, får en ökning av volymen i den här delen av hjärnan. Människor som utsätts för trauma kan i efterförloppet få svårt att känna det de känner, och att veta vad de vet. Hos dem har man funnit en ovanligt låg aktivitet på samma ställe.
Jag tycker att detta är extremt relevant kunskap för alla oss som arbetar med att återställa självkännedom och självförtroende hos individer som av olika skäl har svårt att veta var de har sig själva. Tro mig, det är oerhört svårt att leva sitt liv utan tillgång till den informationen.
Dröm om min förvåning när jag i en understreckare i SvD från 14/9 läser att Stina Bäckström, doktorand i filosofi, betraktar neurovetenskapens kartläggning av hjärnan som det största hotet mot individens självförståelse. Vad menas? På vilket sätt kan det vara en nackdel att förstå hur vi lyssnar på oss själva? På vilket sätt kan det vara ett hot att få reda på hur vi kan förbättra vår förmåga att rätt uppfatta och tolka våra egna signaler?
.
Det fanns länge ett motstånd mot att utforska kroppens inre – det som fanns där ansågs vara guds verk och hans hemlighet. Det ansågs att inget gott kunde komma av att titta in under huden.
Det finns väl ingen som nu tycker att Karolina Klüfts bedrifter blir förminskade av att vi vet att det är muskler som gör att hon kan springa fort och hoppa högt? Varför skulle vår självkännedom bli mindre värd för att vi vet hur hjärnan skapar den?
Filosofer vill i allmänhet inte ha svar på frågorna de ställer. De vill ha en diskurs, en belysning av en frågeställning, för det är det enda de kan få med sina metoder. De får nog vänja sig vid att vetenskapen har hunnit ifatt även frågor om exempelvis självkännedom.
Finns det på allvar personer som tycker som doktoranden ovan? Man blir mörkrädd. Tack för klarsynt kommentar!
Jag blev så glad när jag läste det här inlägget! Det gav mig tron tillbaka på att det bevisligen går att påverka sin självkänsla/självkännedom.
Den tomhet det ger att inte veta vad man känner eller tycker om saker är riktigt plågsam. Det känns som att leva ett ”fuskliv”, det är inte på riktigt. Jag är falsk och tom.
Men att det går att påverka hjärnan ger ny kraft att öva,öva, öva…
Att inte ge upp riktig än.
Men tycker inte ni att det finns en poäng att hålla neurovetenskap och värdet av självkännedom skilda åt som olika frågor? Och som olika typer av erfarenhet? Jag tycker inte att neurovetenskapen är ett hot mot självförståelsen, den kan säkert även vara ett sätt att förstå sig själv. Men jag tycker att själva förståelsen av sig själv (och behovet/värdet av den) är något annat. Och att det rymms en egen etisk problematik i den faktiska självförståelsen som inte helt omfattas av vetenskapen kring självförståelse.
Varför är du kvar hos din kvinnomisshandlande agent? Last Unnis nya bok som handlar om honom?
Hur går det med ställningstagandet? Var diskuterar du det någonstans?