Det kom en kommentar från Ulrika: ”Jag går sedan en tid tillbaka omkring med en stor längtan inom mig. Den är så stor att den faktiskt tynger mig.
Bild: detalj av målning ”Peace of mind” av Thomas Strandberg.
”Varför? Jag vet inte vad det är jag längtar efter, men oavsett, så borde jag vara glad och förväntansfull inför min känsla; ge den tid och förr eller senare så brukar den tunga längtan förbytas i något lätt – mer att likna (på tal om metaforer) vid en luftfylld ballong – som lyfter mig framåt i livet.”
Att längta – att vilja något annat, något mer, kan både lyfta oss, som Ulrika beskriver, eller göra oss nedstämda och modlösa. Jag tror att en förklaring till att längtan kan te sig så olika har att göra med hur vi bedömer våra möjligheter att få det vi längtar efter, att nå våra mål. När vi har en tro på att saker och ting kan bli bättre blir vår längtan en kraftkälla. När vi är övertygade om att situationen inte kan bli bättre, då kan det vara nästan outhärdligt att kunna föreställa sig ett annat, men ouppnåeligt alternativ. Så här hamnar vi i problemlösning: vad behöver vi göra för att sätta upp realistiska mål? Hur ska vi ta oss över, förbi eller genom de hinder vi möter på vägen? När och hur ska vi ge upp de mål som visar sig vara orealistiska? Här har vi igen den utmanande balansen mellan förändring och acceptans.
Thomas Strandberg skriver om sin målning – och här skulle jag säga att han talar om acceptans: ”Denna melankoliska längtan efter det ouppnåeliga behöver inte vara enbart negativ. Den finns där som en påminnelse om de hopp och drömmar man en gång haft, eller som man fortfarande har någonstans djupt inom sig, och kan genom försoning istället bli en källa till nya skapelser – som i sin tur ger ”peace of mind”. Så med ett stygn av vemod i bröstet höjer vi åter blicken mot horisonten och väntar…”
Så kloka ”visdomsord”
*gömmer* dem i mitt hjärta.
“Denna melankoliska längtan efter det ouppnåeliga behöver inte vara enbart negativ. Den finns där som en påminnelse om de hopp och drömmar man en gång haft, eller som man fortfarande har någonstans djupt inom sig, och kan genom försoning istället bli en källa till nya skapelser – som i sin tur ger “peace of mind”. Så med ett stygn av vemod i bröstet höjer vi åter blicken mot horisonten och väntar…”
Vad roligt att se att du citerat mig i inlägget. Det gör mig glad att veta att mina ord nådde fram. Kanske var det detta jag längtade efter. 🙂