”Offering my nearly new baby for sale, as it has gotten too loud. It is a male baby, nearly 28in (70cm) long and can be used either in a baby carrier or a stroller.” Den här annonsen resulterade i att en sjumånadersbaby omhändertogs av de sociala myndigheterna i Tyskland. Föraldrarna greps, misstänkta för trafficking. Mamman, som nu genomgår en psykiatrisk utredning, förklarar att annonsen var ett skämt.
Att lägga ut motsvarande annons när livet med den nya hunden inte fungerar är ett accepterat sätt att hantera situationen. Det kommer nya varje dag (gå in på Blocket.se och sök på ”omplacering”). Enligt Kennelklubbens fina lilla broschyr som just kommit hem till mig i egenskap av ny hundägare – en förmån för den som väljer en renrasig hund – är det inte ovanligt att valpköpare inte har klart för sig att hundar är lika olika på insidan som på utsidan. De har olika intressen, talanger och kompetenser. Resultatet kan bli att de köper en aktiv vallhund som exempelvis en Bordercollie fast de aldrig har tänkt valla med den och inte är intresserade av några lägre promenader, eller en jakthund som en Weimaraner och sedan väntar sig att den ska ägna sig åt att ligga i en soffa och vara vacker…
Annonserna är ofta hjärtskärande. En inte ont anande hund tittar förtroendefullt upp på husse/matte som försöker ta en riktigt säljande bild. Av och till, när rasen är stor och aktiv, visar fotot en sovande hund. I texten brukar det stå att ägaren med sorg i hjärtat måste sälja sin guldklimp. Guldklimpen i fråga är ofta i sin besvärligaste ålder, någonstans mellan 7 och 20 månader. Den är absolut inte någon problemhund, men den behöver komma till någon med stor hundvana, som har mycket tid, och som bor på landet. (Undantaget är gathundarna från Spanien, Irland och Rumänien. De beskrivs mestadels som ovanligt vackra, trevliga, vänliga, lätthanterliga och så vidare. Inte ett ord om att de antagligen inte är rumsrena, kanske aldrig ens har varit inomhus, och vilken utmaning det innebär…)
Hursomhelst accepterar vi att hundar omplaceras. Nestor, min förra hund, var just en sådan omplaceringshund som fick en ny chans i livet, chansen att hitta en familj med bättre passform. Det blev lyckat för oss, för familjen som lämnade ifrån sig honom (de hälsade på, kunde försäkra sig om att han hade det bra), och framförallt för Nestor själv.
I många Afrikanska samhällen gör man likadant med barn. Det är vanligt att barn bor hos släktingar under längre eller kortare tider ifall föräldrarna av olika skäl (trassel i äktenskapet, m.m.) har svårt att orka med. Har ni tänkt på att det hos oss är nästintill förbjudet att inte orka, trots att uppgiften är så krävande?
Jag önskar att färre hundar behövde omplaceras. Här gäller antagligen information, information och mer information. Jag önskar också att föräldrar som inte mäktar med sina barn kunde få hjälp och avlastning snabbt och smidigt. En del har den fantastiska förmånen att ha en mormor/morfar, eller farmor/farfar som gärna tar hand om barnbarnet en kväll, en helg eller en vecka. För dem som inte har det så välordnat skulle jag önska att vi hade ett smidigt system, likt det Afrikanska. Jag är övertygad om att en hel del tragedier kunde undvikas genom den förhållandevis enkla åtgärden.
Skillnaden mellan att var utvilad förälder och utmattad förälder är enorm. Ett sätt att hjälpa föräldrar att inte slå sina barn är faktiskt att hjälpa föräldern att få tillräckligt med sömn. Den som lever i storfamilj har alltid möjlighet att få litet tid för sig själv – man lämnar barnet till syster eller mormor eller faster. Många i västvärlden har inga sådana resurser, fast vi så väl skulle behöva dem.
Så vad ska man säga om annonsen på eBay? Lärdomen är väl att vi inte bör skämta om så allvarliga saker, det kan ställa till med stora problem… Men visst lockar tanken på en site där personer som har utrymme för ett till barn av och till kan annonsera sina tjänster, efter att först ha blivit godkända av en petig kontrollinstans så att föräldrarna kan känna sig trygga… Gissar dock att det aldrig kommer att ske, och tror att det stora hindret är kulturellt. Vi har för oss att föräldrar, oavsett vad de kan/orkar ge sina barn, är det bästa alternativet utom i riktigt extrema fall. Som jag ser det är detta ett sätt att missförstå stackars Bowlby, gissar att han hade blivit rätt beklämd…
är inte ordspråket ”It takes a willage to raise a child” afrikanskt? har för mig det.
det räcker med att jag går till mig själv; mamma var ensamstående, jobbade heltid, ingen pappa till mig inom synhåll.
hade inte mormor och morfar funnits, tillsammans med två av mammas nära väninnor som jag var trygg tillsammans med, och en lite större rent allmän heja-klack, vete fan om hon hade grejat det?!
och är det så konstigt? nej… jag önskar alla hade sin egen ”by”.
Vi var två heltidsarbetande föräldrar till två små barn. Min familj fanns i ett annat land, min mans familj var inte ”tillgänglig”. Det var mycket ensamt med det stora ansvaret och den obefintliga hjälpen från omgivningen.
Nej, Bowlby menade nog inte att ”barnpassning” då och då skulle vara av ondo.
Stackars små mammor.