”Varför är studenterna inte mer nyfikna?” Det här är ett klagomål som frustrerade lärare dryftar sinsemellan, i kafferummet och på konferenser. Nyfikenhet är den kanske mest väsentliga drivkraften för en blivande läkare, och ändå lyser den ibland med sin frånvaro…
Den här bloggen ska vara dels en vetenskapsblogg där jag tar upp rolig ny forskning, den ska även handla om mindfulness, Etiopien, ja ni vet vilka teman den kretsar kring. Ni har kanske märkt att jag inte har skrivit någonting om aktuell forskning på ett tag.
Jag har inte varit nyfiken.
I vanliga fall upplever jag exempelvis SciTech Daily som en Guccirea upplevs av den som gillar sådanan kläder: en spännande möjlighet att göra fantastiska fynd! Mitt belöningscentrum går igång av att få reda på något jag inte visste, något roligt, något som gör att perspektivet på världen skiftar en aning.
Den senaste tiden har min uppmärksamhet tagits i anspråk av sjukdom och död. En oväntad konsekvens har varit att det har inte varit aktuellt att försöka hitta något nytt, vidga några perspektiv eller ifrågasätta några gamla sanningar. Eftersom jag haft fullt upp med annat har jag velat att världen ska vara som vanligt, den ska kunna hanteras på autopilot. Jag har sett till att skaffa mig en pålitlig källa till positiva upplevelser (valpen Stella, se hennes blogg ”En hund som heter Borderline”, länk t.v.), och utöver det har synfältet snävats in till den mest väsentliga.
När vi har en kurs med c:a 130 studenter framför oss kan vi vara helt säkra på att några av dem nyligen förlorat en nära anhörig (det här vet jag, för de skriver reflekterande portföljblad på psyklogikursen. Där berättar de mycket om sina liv…). Några är förälskade, andra är i den plågsamma fasen då relationen havererat. Någon kanske är gravid och undrar hur hon ska hantera det, någon annan har just gjort abort.
Hur ska de då kunna vara särskilt nyfikna på fettsyrornas metabolism, eller rabiesvirusets dragning till hippocampala celler?
Vi lärare behöver påminna oss att studenten har ett liv även utanför studierna (därför är det så nyttigt att exempelvis gå på spex eller Lucialbaler/motsvarande). Vi behöver inte anklaga oss själva omedelbart när studentens nyfikenhet sviktar. Snarare ska vi kanske lugna studenten: det är normalt att inte alltid vilja utforska. Lusten och nyfikenheten försvinner inte för alltid under tider av stress, det är bara hjärnan som tillfälligtvis prioriterar ner det nya. Eftersom studenten oftast lider mer än läraren av sitt sviktande intresse är detta antagligen det bästa vi kan göra för studenten ifråga. Det är ganska grymt att försöka tvinga fram entusiasm när förutsättningarna inte finns…
Det känns skönt att det faktiskt finns lärare som inser att studenterna inte alltid är på topp! Om bara nyfikenheten kanske sviktar pga av personliga problem, och inte närvaron, är inte det gott nog till exempel? Jag uppskattar verkligen din blog och önskar ibland att jag läste psykologikursen på KI=)
”Nyfikenhet” är en drivkraft för alla människor, inte bara för läkarstudenter.
Jag orkar inte vara nyfiken på allt. Det är en stor skillnad mellan att läsa en tidning en gång i veckan? en gång i månaden? och att gå på föreläsningar 8-5 varje dag i 5-6 år. Dessutom har man varje ämne max 2 veckor i sträck, så även om man hinner bli intresserad av fettsyremetabolism så kommer nästa föreläsning handla om ureacykeln, och då är det tungt att vara nyfiken på den också… Det finns inte tid att fördjupa sig utom möjligen i forskningsprojekt på somrarna. Och man kanske inte kan forska om allt.
Nyfikenhet belönas inte heller alltid i kliniken. På prekliniska terminer brukar det gå bra, men på klinik kan nyfikenhet resultera i frågor som kan vara hotande för maktstrukturer och hierarkier. Och det är betydligt farligare än vad du kanske tror, Åsa.
Till smulan – hoppas att det inte lät som om jag ansåg att det var just blivande läkare som skulle vara, eller behövde vara, särskilt nyfikna, men det är lärarna på läkarutbildningen som jag träffar mest, och det är dem jag hör klaga… Ibland undrar vi om vi på något sätt påverkar studenternas nyfikenhet negativt. Vi utgår ju ifrån att de alla är nyfikna från början, och som du påpekar är ju nyfikenheten en av våra viktigaste drivkrafter. Det är just därför vi blir så bekymrade när den verkar sina…
Til … Varför tror du att jag inte vet vilka problem en nyfiken student kan få på kliniken?
(Bara undrar).
Det där om att man kan stöta på problem som nyfiken, det vill jag gärna höra mer om! Jag kan än så länge inte hålla med om det nämligen, nyfikenhet på kliniken brukar bemötas positivt. Tycker jag nog… Vad har du stött på för problem?
Till Åsa – för att du behöver fråga, förstås… En tanke är att det kan finnas en fördel med PBI (problembaserad inlärning). Kanske behåller man nyfikenheten längre om man får en chans att ställa frågorna innan man matas med svaren? Vet inte själv, bara en tanke.
Till KatBat – är nog bara lite bitter. Har en känsla av att jag, innan jag frågar, behöver fundera över om den jag frågar kommer kunna ge ett vettigt svar eller inte. Ibland när jag frågar får jag svar som inte kan stämma med verkligheten/vetenskapen, och jag upplever det svårt att hindra mitt ansikte från att se förvånat/skeptiskt ut när jag får sådana svar. Det syns tyvärr, och det kan upplevas som mycket provokativt. Tror jag.
Likaså om jag har varit nyfiken och läst något på egen hand, och någon därefter ska berätta för mig ”hur det egentligen fungerar”… Samma problem med mitt ärliga svekfulla ansikte. Hur gör ni andra?
Att det ibland inte är okej att vara nyfiken på klinik är en uppfattning jag tyvärr måste hålla med om. Alltför många gånger har folk tittat på mig och suckat över den överambitiösa kandidaten som försöker förstå, inte bara lära sig utantill. Men jag har också lärt mig att man många gånger kan komma runt det med att spela dum.
Frågor som ”hur fungerar det?” eller ”varför den medicinen och inte den?” försöker jag undvika. Däremot om man säger ”Jaha. Jag hade fått uppfattningen att det förhöll sig så här. Stämmer inte det alltså?” Då kan man komma undan. Fast jag är mycket väl medveten om hur det förhåller sig. Många lärare blir då glada över att få undervisa den okunniga kandidaten och öppnar för en diskussion. Då är det plötsligt okej att vara nyfiken. Kanske inte lika hotfullt..?
Aj!!!
Återkommer!
Kan det vara så att nyfikenhet är en egenskap som hos var och en är mer eller mindre utvecklad som hos somliga behöver tränas?!
Vår klass är ökända på läkarprogrammet i Uppsala för att vara FÖR nyfikna. Ryktet sprider sig tillföreläsarna redan innan de träffat oss.
Vi ställer nämligen så många frågor att föreläsarna aldrig hinner med hela sin föreläsning. Nu har vi satt upp en regel att såvida det inte är väldigt relevanta frågor så måste man vänta med dem och ställa dem till föreläsaren i rasten. Det funkar emellertid inte så bra…