Nu är vi där igen. Regnen har uteblivit i delar av Etiopien, befolkningen som är beroende av sin egen skörd för överlevnaden svälter. Enligt UNICEF finns det just nu över 60,000 barn som är i akut behov av näringstillskott (inte bara mat) för att överhuvudtaget överleva. Situationen förväntas bli värre under de kommande månaderna.
I bild: Etiopisk måltid – injera med olika grytor/röror…
Utöver de döende barnen räknar UNICEF med att över 100 000 barn är gravt undernärda, och att tre miljoner människor kommer att behöva ”emergency food aid”. Detta i ett land där hälften av barnen redan är korta för sin ålder på grund av näringsbrist…
Två saker oroar hjälporganisationerna särskilt just nu: dels stiger matpriserna, så att organisationerna får mindre mat att fördela för sina pengar. Dels att givare är som de flesta av oss: vi gillar det som är nytt och tröttnar på det som är gammalt. När nya katastrofer inträffar som nu i Kina och Burma/Myanmar så styrs en hel del biståndspengar dit, med resultatet att det blir mindre kvar till dem med kroniska behov.
Ska man få ha kroniska behov? Bland läkare finns det en del som inte gillar sjukdomar som inte går att bota. De skulle aldrig kunna tänka sig att arbeta med exempelvis neurologi, en specialitet där många av sjukdomarna är just kroniska. Men lyssnar vi på Hippokrates så säger han att vi ska bota sällan, lindra ofta, och trösta alltid.
Vi måste kunna leva med att vi inte kan bota alla.
När vi bodde i Etiopien på 60-talet var optimismen ohejdad. Landet var politiskt stabilt, hade inte brutaliserats av någon kolonialmakt, hade rika tillgångar på allt en befolkning kan behöva för att leva ett gott liv. Etiopien skulle vara en inspirationskälla och ett föregångsland för de många afrikanska stater som blev självständiga. Så har det tyvärr inte blivit.
Vi är många som frågar oss varför det gick så fel – och det verkar finnas nästan lika många svar som det finns experter. Några exempel: En marxistisk regim av värsta slag mellan 1974 och 1991. En befolkningstillväxt som överstiger landets bärkraft (c:a 25 miljoner invånare 1960, c:a 75 miljoner 2005). Religionen som gör att människor ber till gud istället för att själva försöka ta itu med sina problem. Med mera, med mera…
Men oavsett vad Etiopiens aktuella svårigheter beror på behöver vi förhålla oss till dem. Ett sätt är att ta vara på dialektiken: hälften av de Etiopiska barnen är faktiskt välnärda och växer som de ska. Det är många miljoner barn, antagligen många fler än hela Sveriges befolkning. I många regioner går utvecklingen framåt – vägar byggs som kommer att underlätta för transport av mat inom landet, så att de regioner som får goda skördar ska kunna sälja till dem vars skördar slagit fel. Detta är utmärkt både för säljare och köpare. Rika expats (huvudsakligen Etiopier som bott i USA) kommer nu tillbaka med pengar som de investerar i kontorsbyggnader, hotell, företag. En ung man som jag träffade hade en plan för att täta det läckande vattennätet i Addis Abeba. Han var ingenjör, utbildad i England, och besjälad av idén att göra någonting för sitt ursprungliga hemland.
Att var mindful kring de saker som går bra är ett sätt att orka med att en del saker går riktigt dåligt – detta gäller för psykoterapier, för vanlig medicinsk behandling av kroniska tillstånd, och jag tillämpar det på det som sker i Etiopien. På det sättet blir jag inte överväldigad av problemen, utan bibehåller min ork att ändå dra mitt lilla strå till stacken. Med tillräckligt många små små myror som gör sin lilla lilla del kan bygget bli imponerande!
Den 6/6 reser jag ner igen, denna gång till Aira, en mycket liten by som ligger rakt västerut från Addis Abeba, i riktning mot Sudan. Mer om detta följer! (Den är så liten att jag fortfarande inte har hoittat den på någon karta.)