Mindfulnessövning 13 – balans del 2.

wpas_four_pilobolus_dancers_balance_bw_500.jpgTemat balans kan vi fortsätta med ett tag. Här kommer en serie övningar som kommer att handla dels om balansen mellan “jag vill” och “jag måste/jag borde”, dels om balansen mellan egna och andras krav.

Som alltid när du vill pröva en kursändring kan det vara praktiskt att börja med att ta ut din position på kartan.

Detta är en papper-och-penna övning, så plocka fram det du behöver. Nu ska du lista de saker du gör under de närmaste två dagarna dagarna (eller gjorde under de två föregående dagarna, ifall du har gott minne), i detalj. För varje sak du gör ska du ange ifall du gör den för att du är tvungen, eller för att du har lust. Ifall du har svårt att avgöra vilket det är kan du uppmärksamma hur det känns just innan. Känner du otålighet, förväntan? Då är det nog något du vill göra. Känner du trötthet, kanske motstånd? Då är det antagligen ett “måste”.
Lägg även märke till hur det känns efteråt: om du blir lättad (skönt att äntligen få det gjort) har du antagligen att göra med ett “måste”, om du blir glad och peppad är det antagligen ett “vill”.

(Just nu skriver jag i bloggen för att jag vill – det är roligt och det tillför energi).

Efter två dagar ser du över ditt utgångsläge. Hur är proportionerna? För de flesta är en balans att föredra.

För att livet ska fungera måste vi alla göra en del saker även om/när vi inte egentligen vill. Den som inte kan förmå sig att göra något hon eller han inte har lust med kan råka riktigt illa ut. Vi behöver även ta oss själva, och vår egen lust och glädje på allvar, så att den kan växa och göra våra liv roligare och mer tillfredsställande. Livet blir slitsamt och grått om vi aldrig får det energitillskott som uppstår när vi har kul och gör något som vi verkligen vill.

Det här är ingen lätt övning. Du behöver observera, beskriva och låta bli att döma dina tankar, känslor och handlingar. Just nu ska du inte ändra på någonting, inte ha åsikter om någonting, bara observera hur det är. Det kan hjälpa att du tänker dig att du står bredvid dig själv, som en antropolog, och undersöker vad du har för dig.
En del saker kan vi både vilja göra, och behöva göra. Se om du kan avgöra vilken drivkraft som är starkast.

Jag återkommer med fortsättningen på övningen!

9 svar på ”Mindfulnessövning 13 – balans del 2.”

  1. Balanskonstnär ska man vara, förstås. Ibland går det bättre, ibland sämre. Jag har ett slitigt jobb i mansdominerad hierarki och har efter skilsmässa och äktenskap med äldre kollega haft många måsten runt omkring mig. Jag brukar göra listor på människor som tillför energi, platser jag tycker om, den minsta småsak som gör mig glad och aktivt leta efter dem. Oftast fungerar det och jag har verkligen tränat mig i att uppleva stora saker i de små tingens gud. Det kanske har varit mindfulness, men för mig har det varit ren överlevnadstaktik i en tuff tillvaro. Men denna överlevnadstaktik har hindrat mig från att ta itu med de omständigheter i mitt liv som låser mig, eftersom jag glömmer allt det förfärliga när jag glädjestrålande hoppar av tåget därför att jag gjort ett oväntat stort mänskligt möte eller läst en bra bok. Jag glömmer varför jag stiger upp 4.45 varje morgon för att åka till mitt arbete, jag glömmer att jag inte kan visa hur trött jag är egentligen är etc. Om jag inte hade mina egna små vardagstripper skulle jag komma fram som en urvriden trasa och mina arbetskamrater skulle aktivt stötta mig i att ändra mitt liv och byta arbete eller bostadsort alldeles oavsett vad min familj tycker.
    Att vara duktig på mindfulness (om det nu är det) verkar för mig ha blivit ett opium som förhindrar mig att se skogen för alla träd.

  2. Det som kan vara riktigt svårt, när det gäller mindfulness, är att veta vad det är vi behöver uppmärksamma i ett givet ögonblick. Att fokusera bort ifrån de långsiktiga frågorna i livet och istället uppmärksamma sådant som lindrar för stunden är oerhört användbart i vissa krislägen. Som långtidssstrategi kan det dock bli väl ensidigt, och, som “kvinnlig kirurg” säger, skadlig på sikt. En jämförelse kunde vara kylspray på en fotskada. Ar det Cupfinal och fotbollsspselaren verkligen behöver spela den sista kvarten, ja då tar man kortsiktigt bort smärtan, och tar itu med behandling senare.
    Ibland kan det vara oerhört viktigt att kunna fungera trots att vi är trötta, ledsna, har en ohållbar situation. och det är du tydligen bra på. Samtidigt vet vi att vi inte orkar hur mycket som helst. Om fotbollsspelaren forsätter att spraya sin fot och träna som vanligt kommer hans skada antagligen att förärras.
    Just nu ser statistiken över kvinnilga läkares hälsa inte uppmuntrande ut.
    Jag skulle föreslå att “Kvinnlig kirurg” flyttar sin uppmärksamhet – inventerar sin trötthet, sin arbetssituation, sin familjesituation.
    Ingen, vare sig på arbetet eller hemma, är ju betjänt av att ytterligare en hårt arbetande duktig kvinnlig doktor till slut använder upp sin sista droppe reservbensin och stannar vid vägkanten.
    Ändra liv? Var mindful kring alternativen. Byta arbete? En man hade antagligen förhandlat om sin arbetsbeskriving och sett till att volymen på arbetet anpassades till hans tillgängliga tid. På många arbetsplatser är arbetet oerhört ojämnt fördelat – uppgifter lassas över på “duktiga” (ofta kvinnor eller invandrarare som måste visa att de duger) kollegor som då får en mycket tyngre arbetsbörda än de hade haft ifall alla hade hjälpt till, solidariskt. Gissningsvis har “kvinnlig kirurgs” arbetskamrater ingen aning om hur trött hon är, eftersom hon inte visar det.
    Byta bostadsort? Här är det många som berörs – mindfulness kommer väl till pass när vi ska lyssna på andra, och på oss själva.
    Det blev ett långt svar, hoppas att det är till nytta. Återkom gärna o berätta hur det går!
    Och kom ihåg att en av de stota utmaningarna i mindfulness är att förstå när vi ska fokusera på framtiden, när på det förflutna, när på nuet, när på oss själva, när på andra… osv…

  3. Till “kvinnlig kirurg”:
    Att läsa ditt inlägg var som att titta in i min egen framtid! Jag är snart färdig med ST i kirurgi och undrar hur i helsike jag ska få ihop hela tillvaron med barn, jobb, jourer, forskning, tid med familjen, tid med maken, egen tid, umgänge med vänner, träning osv osv.
    Jag får inte ihop det pusslet och undrar verkligen hur andra gör???
    Jag måste finna en lösning NU! Jag har inte råd att vänta längre.

    Jag undrar hur många av våra kollegor som går omkring och känner som du (och jag) gör? Jag trodde att jag var ensam och därmed en klenis som inte pallar trycket. Alla andra verkar ju göra det!

    Jag funderar mycket på detta. Ska jag byta specialitet för att kanske få en rimligare arbetsbörda? Byta sjukhus/stad? Byta yrke helt och hållet??? Men jag älskar mitt jobb i grunden, det är arbetsformerna jag inte finner förenliga med ett fungerande liv.

    Är det någon som har lyckats med att få en rimlig balans mellan arbete, familj och fritid, som har lust att dela med sig om hur det ser ut? Det skulle vara till stor hjälp i en ganska vilsen och hopplös situation!

  4. Jag läser med stort intresse om er kvinnliga läkare som har lika stora problem som alla andra att få balans på tillvaron. Jag har levt med illussionen att läkare är lyckade människor, som alltså klarar det som inte andra klarar. Så nu får jag se att det är lika tokigt som att “alla andra” får tillvaron att flyta så där till synes smidigt. Jag får tacka er för den insikten! Förändringsprocesser är nog lika krävande oavsett vilken position eller titel man har. Det kan ibland ta sin tid att definiera vad som behöver förändras, hur det ska ske och i vilken ordning. Svårt kanske att låta det ta den tid som behövs så att man inte rusar iväg och gör något ogenomtänkt, utan att för det fastna och inte göra något alls. Nu är jag inte läkare, men jag har precis förändrat en situation som var ohållbar (heltidsjobb, barn och en man som studerat nittio mil bort = ingen egen tid alls), och för en gångs skull lyckats göra det på ett konstruktivt sätt. Det har stundvis varit riktigt jobbigt, jag har ibland bara velat ge upp, men i slutänden har det stärkt min självkänsla! Nu bär det av mot ny stad, nytt jobb och äntligen kunna leva som en familj! Jag kommer därmed åtminstone ett steg närmare en rimlig balans i tillvaron. En jobbig period i livet har blivit till en nyttig erfarenhet!

    Ang veckans övning har jag en liten fråga. Efter två dagars observerande har jag ett resultat som är föga överraskande. Som vanligt när jag står inför någon form av “deadline” tar jag till diverse flyktbeteenden. Dvs saker som jag varken gör för att jag har lust eller för att jag måste, utan för att skjuta upp det jag måste. Jag observerar det, jag observerar den irritation det skapar, men jag kommer inte riktigt ur det! När jag försöker faller det oftast på att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. De obehagliga konsekvenser som jag riskerar om jag inte gör det jag måste blir inte tillräckligt pressande förrän i ett ganska sent skede. Det har hittils aldrig hänt att jag inte gjort det jag måste, när pressen blir tillräckligt stor blir jag ruskigt effektiv. Men jag tänker ibland på vilka fantastiska resultat jag skulle kunna åstadkomma om jag kunde uppbringa den där effektiviteten i ett tidigare skede. Jag gissar att det handlar om motivation, och hyser en förhoppning om att detta med mindfullness skulle kunna hjälpa mig att fokusera.. Kanske jag skulle försöka förstora upp “hotbilden” lite?

  5. Tack “kvinnlig kirurg” för ditt klargörande inlägg! Jag är full av beundran inför hur du trots allt har fått ihop tillvaron och lyckas plocka fram ljusglimtar och glädjeämnen.
    Jag är inte så här pessimistisk i vanliga fall, men jag har en ansträngd situation både socialt och yrkesmässigt just nu. Som du skrev – det blir helt enkelt för mycket!
    Jag måste tänka igenom mitt liv ordentligt.
    Jag tänkte på det du skrev om att inte visa de yngre kollegorna hur trött du är osv, att barnen inte ska ta hand om föräldrarna.
    Jag tror att det faktiskt är tvärtom. Om vi “barn” får se att även ni kan vara trötta, sura, less osv, så visar ni oss att det är OK att känna så ibland. När jag bara får se fasaden av superdoktorn som klarar allt och själv känner att jag är på gränsen för vad jag orkar med ibland, då tror jag att det bara är jag som känner så, och därmed är jag svagare än alla superdoktorer. De som alltid orkar, aldrig klagar, aldrig är trötta och verkar ha hur många timmar som helst på sitt dygn, medan jag inte får mina 24 att räcka till.
    Om jag såg att även “föräldrarna” tillåter sig att vara trött/gnällig/på gränsen osv, då skulle det underlätta och bekräfta istället för att ge komplex.

    Jag brukar tänka så när det gäller mig och relationen till mina barn. Jag har alltid strävat efter att vara den perfekta mamman, men så har jag börjatt att fundera över vad det ger för signaler till barnen. Är det inte så att om jag, som förebild, aldrig får göra fel, så överför jag det till mina barn? Så att de inte heller vågar misslyckas eller vara ur slag?
    Och det är det absolut sista jag vill att de ska drabbas av, duktighetskravet…!!!

  6. Det är något att tänka på: hur skulle det vara att växa upp med föräldrar som var perfekta? Om barnet var den enda i familjen som inte hann med sina åtaganden, som kom försent, försov sig, brände riset, tappade humöret, svarade fel på frågor, slarvade bort sina tillhörigheter, var elak och ogin ibland osv…
    Tycker att “kvinnlig läkare” har en jättepoäng – visserligen vill vi alla möta superdoktorn när vi behöver vård, men behöver vi hålla den fasaden även gentemot kollegorna? Vi är så bra på att vara starka, men tappar balansen/dialektiken och håller vår “svaghet” ifrån oss. Vilket inte skulle vara så oroväckande om det inte var för statistiken över depression hos kvinnliga läkare, långtidssjukskrivningarna och dödsfallen som möjligen kunde undvikas ifall vi tog våra behov på litet större allvar (behovet av sömn, av vila, av återhämtning, av tid med familjen, av tid för sig själv, av tid att läsa, springa…)

  7. Hej Karin!
    Jag tänker att det måste vara viktigt att känna en mening med att vara på en låst avdelning. Att man är där för att behandlarna tror att det är det man behöver just nu. Och att man vågar lita på det.
    Om man gör alla måsten med ett långsiktigt mål i tanken, att det man nu gör är för att det på sikt kommer att få en att må bättre, så får alla måsten en mening. Och en del av dem kanske till och med kan förändras till “vill” i stället. (“Jag måste göra det här, för jag vill ju må bättre, komma här ifrån, … “)

    Jag är själv mitt uppe i en behandling full av måsten. Jag krigar med mig själv varje dag för att lyckas genomföra dessa måsten. Jag försöker att lita på behandlingen och sluta att vara styrelseordförande. Nu är jag VD, jag ska se till att styrelsebesluten verkställs, inte fatta några nya beslut. Det är såååå jobbigt!!
    Det gäller att komma ihåg varför jag måste göra allt detta som känns outhärdligt svårt ibland.

    Bara några funderingar

    Förresten valde jag att genomföra ett vill idag som jag är så glad över! Jag blev klar med operationsprogrammet lite tidigare och istället för att slå mig ner med alla papper, gick jag HEM!!! Jag hann precis gå med ena sonen till fotbollsträningen och jag njöt av solen, värmen och hans strålande ansikte. Underbart! Det känns som en liten semester.
    Måste bara hålla undan det dåliga samvetet.

  8. Ja hur åstadkommer man en rimlig arbetssituation? Jag läste en rolig krönika som jämförde antalet kvinnor i toppositioner i faminismens högborg sverige, med hemmafruarnas förlovade land, USA. Till feministernas stora förtret så var det en betydande skillnad, andelen kvinnor i chefspositioner var betydligt högre i USA. Anledningen till detta var enligt krönikören att åldern inte ses som begränsning. De kvinnliga cheferna har oftast haft en “karriär” som hemmafruar när barnen var små, och detta ses inte som nåt hinder för fortsatt karriär, snarare tvärtom. Det kanske vore nåt att fundera över även här. Varför måste vi göra allt samtidigt? Då är det väl inte konstigt att det blir för mycket? Att hinna med småbarn, heltidsjobb, kanske dessutom övertid för att hålla karriärmöjligheter öppna och sedan tro att man ska ha nån fritid över det? Dessutom ska man ta tillvara tiden då barnen är små, och vara nåt slags superföräldrar. Inte konstigt att det orsakar stress! Men när samhället är utformat så är det också tufft att som enskild gå emot. Ibland får man nog ta sig en funderare över hur man ska prioritera. Vad är viktigast? Vad är viktigast just nu, och vad kan jag satsa mer på om några år? Vill jag prioritera barnen när de är små? Vill jag orka med några aktiviteter även efter pensionen? Jag har själv valt barn framför utbildning, det var viktigt för mig. Men periodvis känns det jobbigt att bli bedömd. Som att jag skulle vara misslyckad för att jag avbröt min utbildning och inte satsade på karriär först. Det är förrädiskt lätt att fastna i sådana tankar. Jag brukar då tänka på en föreläsare vi hadei psykologi. Hon hade fått sina barn i ung ålder, och utbildat sig sedan. Hon var psykolog, och undervisade på universitetet. Ingen karriär att klaga på. Hennes barn var utflugna, hon hade inte fyllt femti och hade således rätt många år kvar att satsa på karriär. Jag brukar tänka att hindrade det inte henne så ska det inte hindra mig heller! Jag är bara i en annan fas av livet just nu. Sen vill jag även ha ett liv efter pensionen! Jag har sett för många ge allt, för att bli sjukskrivna och förtidspensionerade vid sextio. Det är något jag vill undvika om jag kan. Så har man möjlighet att jobba deltid under vissa perioder, kanske det är värt att överväga!

  9. I would suggest you to useThis pvodirer does not deduct any hidden charges. You can view your billing information online. Addition to that, you can call from your PC itself or from any phone.In fact, the quality of service and customer support is outstanding with this pvodirer.Hope this will help you !!!____________Make Peace

Lämna en kommentar