”Vet du hur många Kalashnikov automatvapen det finns?”
Monika hade ingen aning.
”Sjuttio miljoner.”
Medan Monika försökte föreställa sig siffran sjuttio miljoner fortsatte Tigist:
”Anta att de genomsnittligt har dödat en människa var. Då har Mikhail Kalashnikov ansvarat för sjuttio miljoner dödsfall. Vad säger man om det?”
”Ingenting. Det går inte att utreda ett mord ifall man samtidigt tänker på döda i miljoner.”
Ur ”Ett liv att dö för”.
Mikhail Timotevich Kalashnikov (bild) föddes 1919 i dåvarande Sovietunionen. Han lyckades skapa ett automatvapen som är oerhört driftsäkert, och som nu tar del i så gott som alla konflikter i fattiga länder. I en del kulturer har en kalashnikov ersatt traditionella knivar, spjut och liknande som en obligatorisk del av varje mans vardagsutstyrsel.
Hans kollega Nikolai Fedorovich Makarov skapade ungefär samtidigt en pistol som även den har blivit en klassiker.
När jag skrev ”Ett liv att dö för” intervjuade jag etiopiska poliser om vilka vapen som gick att få tag på i Addis Abeba. Vad de kostade, vilket skick de var i. Sedan läste jag på – jag printade ut bilder, tog reda på vilka Kalashnikov och Makarov var, allt för att kunna skriva på bästa sätt.
Såhär säger Tigist: ”Jag tror ibland att det här landet är en helig plats för gamla vapen – de kommer hit för att dö.”
Ibland frågar människor litet överraskat: ”Gör du research för dina deckare?”.
Jag undrar om de tror att jag bara råkade veta att nästan alla oidentifierbara vapen i Addis Abeba är just Makarovpistoler. Om de tror att jag bara råkade veta att det har producerats c:a 70 000 000 Kalashnikov automatvapen. Eller värre, om de tror att jag bara hittar på?
Vem vet. Men en del av dessa sjuttio miljoner (vad har de förresten kostat att tillverka?) vapen har hamnat hos Janjaweedmilisen. De har gjort det möjligt för dem att döda ohämmat, ostraffat och utan risk. Hundratusentals människor (obeväpnade) har fördrivits från sina hem. Allt för att de inte hade en egen Kalashnikov att försvara sig med.
Kan någon ställas till svars? Den rådande opinionen verkar vara att det är den Sudanesiske presidenten som har det yttersta ansvaret för det som sker (se tidigare inägg). Den som vill protestera kan skriva eller maila till exempelvis www.sudanembassy.org som är Sudans ambassad i USA. Det finns även en ambassad i London.
Jag har läst nånstans att de flesta Kalashnikovs tillverkas som kopior, av relativt enkla vapensmeder i Pakistan – Afghanistanområdet och att både tillverkare och brukare uppskattar vapnets enkelhet och pålitlighet. Detta såpass mycket att vapnet är en stapelvara i modern terrorism, inte minst bland talibanerna.
Man kan fundera på hur mycket misär som skulle kunna undvaras om
1) Alla kalashnikovs i bruk samlades/byttes/köptes in och skrotades
2) Alla vapensmeder som kan reparera och tillverka dem erbjuds välbetalda jobb i nya branscher, vad som helst utom vapenindustrin.
3) Patentet för originaltillverkningen köps in och sen aldrig mer nyttjades så att ingen kunde licenstillverka dem.
Allt för att de vapen som fortfarande finns inte ska kunna repareras och till slut bli obrukbara. Jag tror kostnaden för detta skulle bli ofantlig, men inte lika enorm som kostnaden för Irakkriget.
Tack för kommentar! På Good Gifts (www.goodgifts.org) finns det info om hur en kalashnikov kan smidas om till jordbruksredskap och liknande…
Fastän ’Smärtbäraren’ inte kanske krävde lika mycket bakomliggande arbete (mer än livserfarenhet och din utbildning!) så är det den boken som jag fastnat för mest. Jag fascineras utav sådana böcker som låter läsaren anstränga sig och där använder du ett helt annat språk. Håller på och läser den för fjärde gången! Det dyker nog upp lite citat i min blogg framöver..
Ha en trevlig helg!