Tack för alla kommentarer! Ett något oroväckande tema har dykt upp – mindfulness som ett sätt att tvinga sig vidare i en i grunden ohållbar situation. Mindfulness som opium som passiviserar människor (kvinnor) som istället skulle behöva revoltera mot sina liv. Kan mindfulness användas för att bevara problem istället för att hitta lösningar?
Om vi tänker att vi påverkar vårt nu genom att välja vad vi uppmärksammar, och att det medvetna valet är en del av att vara mindfull, så är det klart att vi kan styra våra tankar bort ifrån smärtsamma företeelser som vi skulle behöva uppmärksamma.
Det går att fokusera om till något annat varje gång smärtan i magtrakten gör sig påmind. Det går att flytta uppmärksamheten till något mindre skrämmande än knölen på halsen, gång på gång.
Är det mindfulness? Om vi med mindfulness menar att ha sin kraft i nuet, att vara uppmärksam på sig själv, andra och de situationer vi har att hantera för att kunna fatta så kloka beslut som möjligt, så skulle jag säga att detta snarare är ett exempel på rätt extrem brist på mindfulness. Att bortse ifrån knölen till förmån för att lyssna på fåglarna är inte ett klokt sätt att hantera situationen. Att vara vaken i sitt nu betyder att uppmärksamma även sådant som är smärtsamt eller skrämmande. Att det sedan kan vara till nytta att inte älta, eller fastna i katastroftankar är en annan sak.
Thich Nhat Hanh säger: To be alert and ready to handle ably and intelligently any situation which may arise – this is mindfulness.
Med andra ord: mindfulness som förhållnigssätt bör göra missförhållanden mer uppenbara, och därmed påskynda revolutionen. Den som kontinuerligt styr sina tankar bort ifrån sina problem behöver våga vara mindful kring just de svårigheter hon eller han undviker att tänka på – då först kan hon eller han ge dem sin fulla uppmärksamhet, och börja ta itu med dem.
Det är två aspekter av mindfulness – den ena är att inse kraften i att styra sin uppmärksamhet; den andra att veta vart vi ska styra den i ett givet ögonblick…
För våra patienter är en fokuserad uppmärksamhet på, och förståelse för, de svårigheter de har att hantera första steget mot att hitta långsiktiga lösningar…
Allt går nog att använda så att det blir motsatt effekt.
Att se sina problem/sjukdomar och få insikt i dessa måste väl ändå vara en förutsättning att gå vidare. Vad man sedan kallar det för, är egentligen ointressant
Jag tycker att det du skriver är väldigt viktigt; att inse att mindfulness även inbegriper insikten att veta VAR man ska styra uppmärksamheten för att göra kloka val/handla på ett konstruktivt sätt.
För mig är det en ny insikt. Jag har förstått att jag är mycket bra på att styra uppmärksamheten bort från det som är obehagligt och ångestframkallande, men inte på ett konstruktivt sätt. Snarare som du skriver ovan och som ”kvinnlig kirurg” varit inne på, som ett sätt att fly undan, för jag vågar inte känna efter hur jag egentligen mår.
Men det innebär också att jag inte kan förändra något. Och jag vet att jag måste förändra saker för att mitt liv inte ska sluta i en totalkrasch.
Så nästa steg måste bli att lära mig när jag ska uppmärksamma vad, för att på bästa sätt hantera situationen.
Att våga känna knölen på halsen (för att låna din metafor).
Jag är bara så oerhört rädd för att uppmärksamma de nergrävda känslorna. Tänk om jag inte lyckas fokusera tillbaka på vardagen igen!?? Jag önskar att det var som att öppna en mörk garderob och tända lampan för en stund. Och sedan, när man inte orkar försöka rensa upp den längre, bara släcker lyset och stänger dörren igen. Så kan man gå tillbaka en annan dag, när man känner att det är dags för en ny omgång. Och tillslut har man rett ut röran, kastat det som inte behövs, sorterat det man har användning för och lagt dit ny saker som kompletterar det gamla.
Men fungerar det verkligen så???
Mitt skräckscenario ser ut så här:
Först behövs en rejäl kofot, eventuellt även dynamit, för att överhuvud taget få upp dörren. När den sedan öppnats, är det så proppfullt att allt bara väller ut, på golvet, över mig, överallt. KAOS. Ångest, panik och en snabb flykt.
Kan man verkligen portionera ut känslorna i hanterbara smådelar??
Bäst jag flyr från skrivandet också, innan det letar sig in i garderoben!
Till Flingan!
Du beskriver ett klassiskt dilemma. Längre trodde behandlare att det gällde att bräcka upp dörren till garderoben – när det var gjort skulle ljuset flöda in, och problemet skulle vara ur världen. Istället hände precis det du beskriver: kaos när för mycket vällede ut, ohanterligt fort och mycker smärtsamt. Resultatet av det blir förstås att garderobsägaren, när hon eller han har hämtat sig, får ännu svårare att glänta på öppna dörren nästa gång.
Det du föreslår, att ta litet i taget, är ett etablerat sätt att bedriva traumabearbetning på.
Här är mindfulness grundredskapet. Man styr uppmärksamheten mot röran i garderoben, väljer kanske någon liten detalj att börja med, men så fort garderobsinnehållet börjar försöka ta över uppmärksamheten vänder man den bort, väljer att släppa garderoben och fyller istället sin uppmärksamhet med något annt. Det här är svårt i början, och kräver vanligen att man får hjälp av någon som kan påminna en om vad man ska göra, och när.
På det sättet kan man göra precis det du beskriver – ta garderoben i små, små, steg, med bibehållen kontroll. Här gäller det också att inte pressa sig för hårt, inte ha för bråttom.
Nyckelfrågan blir: Vad behöver jag uppmärksamma just nu?
Tack för svaret Åsa! Känns bra att få bekräftat att det går att ta lite i taget och hinna hämta sig mellan varven.
Jag råkade ut för precis det du beskriver, fick hjälp med att slita upp hela dörren och överväldigas av innehållet. Så nu är det fyrdubbla lås som gäller.
Kontroll, kontroll, kontroll. Livet fungerar, men blir väldigt begränsat.
Men det är så obeskrivligt otäckt att släppa på kontrollbeteenden! Som att se ångesten rakt i ansiktet och ändå våga gå vidare, mot henne, utan att fly tillbaka eller skada mig.
Nyckelfrågan är verkligen det du skriver; att veta vad jag ska uppmärksamma just nu!
Ska jag ta ett steg till mot ångestmonstret, eller är jag på väg att överväldigas och behöver styra om uppmärksamheten mot något jag blir lugnare av? Det svåraste är att avgöra detta. Väntar jag för länge så passeras ”the point of no return” och ångesten/paniken härskar. Än så länge klarar jag inte av att tänka klart då, utan tar till det jag vet fungerar för stunden, men inte är så konstruktivt.
Om man vill kan man se det som att det finns två olika sorters händelser som kan dra igång våra känslor: sådant som händer i yttervärlden (du är på väg att bli överkrd av en bil) och sådant som händer inom oss – vi tänker på något som gör oss glade eller ledsna, eller minns något som lugnar oss/gör oss rädda.
Det första vi behöver göra är att ha klart för oss ifall vi regerar på något i nuet eller inte. (Fötreteelser i nuet kan ju behöva att vi reagerar på dem, företeelser ur det förflutna kräven nästan aldrin någon omedelbar åtgärd.
Så när tankar/minnen skrämmer oss kan vi flytta vår uppmärksamhet bort från dem utan fara. När det är vår vardag, det som händer nu, som påverkar oss känslomässigt, då är det oftast där vi behöver ha vår uppmärksamhet.
Kan du skriva något om hur man kan använda mindfulness när självmordstankar ständigt dyker upp som lösning på ens problem, tex när man inte tycker att man duger på jobbet? Så fort problem hopar sig, stora som små, finns alltid självmord med i mina tankar som en lösning bland flera andra alternativ. Jag kan nästan alltid lösa mina problem på ett eller annat sätt och jag vill kunna använda mig av problemlösning utan att självmord spökar med som alternativ. Har du något tips?