Här kommer en liten lägesrapport. Jag har nu tränat upp hjärnan så att den har blivit mycket bättre på att få kroppen att röra sig i takt med musik! Är det ett välbehövligt tillskott av nya nervceller som har slagit sig ner på lämpliga ställen och börjat arbeta? Är det gamla, tidigare oanvända celler som plötsligt har fått fart och utvecklat nya synapser, nya dendriter? Vem vet, men faktum är att jag mestadels nu höjer och sänker skivstången samtidigt med de andra! Kul!
Såhär har jag gjort:
1. Jag har tränat på att inte lyssna på texterna.
2. Jag har tagit danslektioner (!).
Jag börjar med 1.
Mindfulness är ju bland annat att kunna styra sin uppmärksamhet, och jag har lärt mig att hålla den borta från texterna i låtarna. Något som var till stor hjälp precis i början var en ledare som talade mest hela tiden själv – då kunde jag fokusera på hennes ord istället. Nu lyssnar jag efter trummor eller något annat som inte är meningsbärande, och det går riktigt bra – jag dras inte längre iväg av texterna.
Fast vem har satt ihop ett program med följande text: Love changes everything – I will walk on water, just to be with you – I’m not dead, just floating – I need a miracle…
Såhär blev det första gången jag hörde de nya låtarna (så att ni ska förstå vidden av projektet):
”Love changes everything.” Så sant. Det mördas för kärlek, människor byggs upp, bryts ner, blir aldrig mer desamma… På gymet värmer vi upp, jag är i takt! (Nästan hela tiden.)
Nästa låt blev svår. Jag träffade en gång en ung man som hade klivit ut genom ett fönster på sjätte eller sjunde våningen. Han överlevde, men knappt. Det visade sig att han hade varit övertygad om att hans kärlek skulle göra att han inte föll, så stark var den. Han skulle bara singla ner, mjukt och stillsamt. Nu sjunger en ung kvinna: ”I will walk on water, just to be with you…” Jag ser henne framför mig – tunn och blek står hon längst ut på en pir en grå och blåsig dag och ser ut över ett hackigt, kallt, grått hav med litet vitt högst upp på vågorna. Den hon älskar eller behöver har försvunnit iväg, på ett skepp, bort mot en annan kontinent, och lämnat henne ensam kvar. Nu ska hon följa efter, hon tror att hennes kärlek ska göra att hon kan gå på vattnet, så stark är den, så omöjlig är hennes ensamhet att behovet av att återförenas måste trotsa naturlagarna. Hon är ensam ute på piren, det finns ingen som kan ta tag i henne, för det skulle behövas, hon lyssnar inte längre på något annat än sin inre röst… I will walk on water. Hon stiger plötsligt ner i det kalla, rätt smutsiga vattnet, och börjar sakta sjunka. En stark ström drar henne utåt, hennes ansikte skymtar ibland ovanför, ibland under vattenytan… ”Walk on water, just to be with you”. Svetten i mitt ansikte känns plötsligt som salt havsvatten, jag måste sluta lyssna för att kunna fortsätta, men en del av mig är halvdränkt och oförstående ute i ett kallt och mörkt hav som drar mig bort från land… Tappar takten, måste sluta lyssna, måste komma ihåg var jag är.
Ny låt igen. Den drunknande kvinnan kämpar inte emot. ”I’m not dead, just floating.” Och till slut, när det är för sent, inser hon plötsligt verkligheten ”I need a miracle”. Efter passet var jag känslomässigt utmattad, och jag hade svårt att bli av med bilden av hennes ansikte just under vattenytan under resten av dagen.. Det måste ha varit höst, för hon hade små, bleknande fräknar. Empatins avigsidor…
Jag undrade om jag skulle kunna fortsätta, eller om den drunknande kvinnan skulle göra passen så obehagliga att jag skulle få stå över till nästa musikbyte.
(Var förresten på cellisten Beata Söderbergs concert – femstjärnig! – och hon berättade att hon inte ville ha sång till sin musik för att det inte skulle uppstå konkurrens mellan texten och musiken. Det var bekräftande. www.myspace.com/beatasoderberg)
2. Danslektioner.
För att utveckla den lilla rytmkänsla jag har har jag tränat etiopisk folkdans, 2ggr/v, sedan förra inlägget. Det har varit oerhört intressant. Det vanligaste lär vara att vi väljer att träna det vi redan är bra på (säkert i o för sig klok strategi). Att börja träna något man är dålig på är en helt annan upplevelse.
”Nej” säger läraren tålmodigt, ”Med rytmen”. Och så ställer han sig bredvid mig och går framåt med små steg. Ett två, ett två. Kan det bli enklare? Vi går, han i takt, jag ur, jag tittar på hans fötter, och så plötsligt hittar jag rytmen, hittar den i trummorna, i händerna som klappar, och fötterna flyttar sig som av sig själv, i takt. Otroligt! Som att flyga! Efter några steg är rytmen tappad igen, men vi fortsätter, och allteftersom hittar jag den oftare, och håller den kvar längre.
Jag läser att kroppslig aktivering kan bota depression, att deprimerade får färre nya celler i hjärnan och att man tror att den som ställer nya krav på kroppslig kooordination sätter fart på cellnybildningen och att det skulle häva nedstämdhet. Helt klart är i alla fall att jag har byggt ut min hjärna så att den nu klarar något nytt, vilket är både uppmuntrande och intressant.
Jag tänker att de nya cellerna måste vara helt fristående från mitt förflutna, de kommer som nyanställda i en stor organisation, och på något sätt måste de väl påverka helheten? Kan vi bli mer och mer befriade från vårt förflutna av att det dyker upp nya celler som inte var med när det som hände hände? Även om de bara koordinerar rörelse så har jag plötsligt förvandlats från en person som kontinuerligt var ut takt på gymet till en som nu kan vara uppmärksam på det som jag behöver vara uppmärksam på och hålla det andra ifrån mig, och som faktiskt kan höja och sänka skivstången samtidigt som de andra! Så hela organisationen är nu litet annorlunda än den var…
Tack för inspirationen! Nu orkar jag tvinga mig ett tag till, i hopp om att det faktiskt kan ske en förändring till det bättre i min hjärna. Håller på att tappa kraften att pressa mig till att göra saker jag inte vågar, men nu ska jag härda ut ett tag till.
En fråga, vet du om det kan försvinna kopplingar i hjärnan om de inte används på länge, eller om man finner alternativa vägar? Eller finns allt ”gammalt skrot” kvar? Blir de gamla banorna svårare att nå om det finns andra banor som används oftare?
Det blev kanse inte så tydligt vad jag menar… det dunkelt tänkta…!
Haha!! Ja, då får man väl gratulera till den nyvunna framgången då!! Lycka till i fortsättningen!!
You go girl! 🙂
Vad jag önskar att jag hade din fantasi!
Det kräver mod och kraft att göra nya saker och träna på det vi inte är bra på. Jag har hållt ett föredrag i ämnet för blivande idrottspedagoger, varför det kan vara större anledning att beundra de som gör saker och inte är bra på det, än de som är riktigt, riktigt duktiga. (tänk exempelvis barn på gympan) Anledningen till att jag bör beundras mer när jag missar en passning i en bollsport än när jag håller ett bejublat föredrag. Sånt pratade jag om då.
Personligen har jag även fått erfara detta de senaste åren, då jag gjort allt som jag verkligen aldrig hållt på med. Har tidigare bara använt intellektet och min röst, jobbat på kontor, resebranschen och med utbildning. Har även haft problem med ätstörningar som lett till att kroppen inte setts på med blida ögon och i bästa fall bara tagits för given.
Nu har jag sen 5 år tillbaks (efter en väldigt jobbig livsperiod) börjat träna och i sakta mak ändrat skutan mot ett hälsosammare liv (slutat dricka alkohol (för mig förödande) och röka). Insåg att jag måste få ner livet i kroppen och inte bara leva mitt liv i hjärnan, om någon förstår vad jag menar.
Jag har utbildat mig till hälsopedagog, gympaledare och massör. I dagsläget utbildar mig till sjukgymnast. Då dessa yrken är pedagogiska, men till stor del involverat kroppen var det i början oerhört jobbigt ( och är fortfarande), men samtidigt väldigt utvecklande och en ren nödvändighet för mig.
En stor svårighet är att inte jämföra sig med andra, som dessa saker är självklara för. Försöka se sina egna framgångar i sitt eget perspektiv. Det är även ibland svårt att acceptera livet för vad det är och känna stolthet för vad det har blivit, utan att bara rusa på och ta saker för givet.
Har jättesvårt att stanna upp i livet och njuta av frukten. Jag är dock medveten om problemet och arbetar med mig själv även på detta plan.
Dessutom har jag köpt en fågel och den hjälper mig att föra in mer mindfulness i mitt liv.
Tack för en fin blogg och underbara böcker! Tack även för internföredraget på KI i höstas, betydde mycket för mig.
Fortsätt göra nya saker, det växer inte mossa på en rullande sten!
Kram K
Hej,
Är mindfulness något som endast motiverar kvinnor att orka med sin odrägliga tillvaro så att alla män kan fortsätta såsom de alltid har gjort nämligen att inte styra fokus medvetet varken hit eller dit utan det som är rakt framför dem? Och vi blir allt duktigare på att regenerera våra neuron så att vi kan bära den omänskliga tyngden på ett värdigare sätt.
Detta är en intressant mötesplats men jag får en känsla av att det är mest vi sk välutbildade kvinnor i olika faser som finner anledning att häcka här för en stunds samvaro.
Oj vad jag hade uppskattat om männen i mitt liv – kollegor och äkta hälft – hade tagit sig tid att överhuvudtaget sätta sig in i vad t ex mindfulness är. Vadå för något ögonblick och uppleva bara här och nu när man kan springa till nästa tuva och varför något annat perspektiv än framåt och uppåt… DBT ges tydligen i första hand till IPD patienter där 80%? av patienterna är kvinnor. Vad står det för egentligen?
Jag hoppas verkligen att detta inte är ytterligare ett opium som levereras tiill oss duktiga/läraktiga kvinnor som ett redskap att hantera tillvaron som i så mycket styrs av patriarkatet – i synnerhet i den medicinska världen. Kanske är det inte så på KI – man kan hoppas med en kvinna som rektor mm – men i mindre sekulariserade utposter som i södern och vilda västern är det de normerna som ännu råder.