Hur vet du hur du mår? Seminarium med A. D. Craig.

insula-1.jpg

En av de största fördelarna med att arbeta vid Karolinska Institutet är att världsledande forskare kommer till Stockholm och ger oss tillfälle att höra det senaste om deras arbete, och att diskutera med dem. Ett sådant seminarium tog nyligen upp frågan om hur vi vet hur vi mår.

Homeostas handlar om balans i kroppen – alla vi levande varelser behöver se till att inte bli för varma, inte för kalla, inte för uttorkade. Vi behöver få i oss näring och syre, vi behöver undvika sådant som skadar oss och ger upphov till smärta.

A. D. Craig från USA har lokaliserat själva kontrollrummet för allt detta – han menar att all information om vårt inre samlas i den högra insularegionen i hjärnan (se bild, insula i gult). Här koordineras homeostasen som syftar till att skydda oss genom att få oss att se till att bli varma när vi fryser, dricka när vi behöver vätska, m.m., m.m.
Eftersom vi reagerar känslomässigt inte bara på information om omvärlden (vi blir rädda när vi nästan blir överkörda, glada när vi hittar något vi trodde vi hade tappat bort osv…) utan även på information inifrån, menar Craig att det är i insula som vi skapar vår självmedvetenhet, inklusive upplevelsen av oss själva som kännande individer. För honom finns det en betydande överlappning mellan hur vi vet hur vi mår, och hur vi vet vem vi är. Identiteten skulle sitta delvis i upplevelsen av kroppens alla signaler. (Som sedan naturligtvis bearbetas och processas vidare i andra delar av hjärnan…)
Varför detta är intressant för en psykiater? Jo, för att vi så länge har räknat bort kroppen när vi har funderat över frågor som: Vem är ”jag”? Hur kan vi stärka ”jaget?” Hur vet vi vem vi är? Den konventionella psykiatrin har länge levt kvar i en Cartesiansk dualism där jaget har uppfattas som okroppsligt, något som existerar i en annan dimension än exempelvis upplevelsen att bli kramad, smekt över kinden, eller att gå i för trånga skor. I den psykodynamiska modellen är ”jaget” en helt icke-kroppslig enhet, och det språkbruket fortsätter att färga våra tankar…

Därför var det alldeles ovanligt intressant att lyssna på Craig som integrerar neurovetenskap med frågeställningar (som ”Vem är jag?”) som annars är vanliga inom den delen av psykologin som är ointresserad av den fysiska verkligheten.

5 svar på ”Hur vet du hur du mår? Seminarium med A. D. Craig.”

  1. Intressant detta med kroppsuppfattning. Jag minns hur jag i slutet av min graviditet gick in i saker hela tiden. Det var som om hjärnan inte uppfattade att magen gick några decimeter längre fram än vanligt. Jag var ganska road av fenomenet.

  2. Synsättet att kropp och själ inte hör ihop är är allmänt rådande inom sjukvården i dag och det tycker jag är ganska skrämmande. Jag gick i flera år till olika läkare för huvudvärk, röda ögon, stelhet i axlarna etc. Ingen frågade mig någonsin om min livssituation i stort. Och jag fattade inte heller…förrän jag gick helt in i väggen.
    Nu får jag hjälp av en fantastisk terapeut som håller på med ”Somatic experience” – hur känslor, händelser sätter sig i kroppen.

    Lite vad det handlar om:
    Bakom mycket av somatiska symtom eller psykosomatiska symtom finns obearbetade trauman och fastlåsta chocker som har blivit fastlåsta i kroppsliga mönster och symtom . Personen har av olika anledningar inte kunnat aktivera flykt/kampreaktionerna och har inte fått använda sina kroppsliga resurser för att få den utpustning eller kroppligt uttryck som kroppen behöver för att få en avspänning. Spänningen finns kvar i kroppen och kan utvecklas till ett kroppsligt symtom. I traumaterapi arbetar man med att lösa upp den fastlåsta chocken/kroppsliga symtomet genom arbete genom kroppen.

  3. ”Jaget” som en helt icke-kroppslig enhet är intressant att jämföra med vad människan genom tiderna har gjort när hon ska gå till mötet med sin gud.
    Jag ser knäppta händer, öppna händer, människor på knä eller med benen i kors, böjda ryggar, slutna ögon m.m. Tänk att vi nu är där att en plats i hjärnan kan pekas ut för det ska bli ett stickspåret av den psykodynamiska modellen av ”jaget”. Jag tror att vi går en spännande tid till mötes.

Lämna en kommentar