En kärnstrategi inom DBT som hämtats ur mindfulnesstraditionen är att lära sig att hålla isär olika känslor, och att kunna avgöra vilken känsla man upplever.
Patienterna klagar ”Det spelar väl ingen roll om jag skäms eller om jag är rädd – jag mår bara dåligt!”
Vi har försökt hävda att visst spelar roll eftersom olika känslor har olika funktion, de uppstår i olika situationer, de ger upphov till olika impulser att handla, och ifall man vill dämpa dem kan man göra på olika sätt.
Bilden är hämtad ur en sudie som visar att själva klassificeringen av skam som skam, eller rädsla som rädsla aktiverar de främre delarna av hjärnan som ska anpassa känslans styrka till situationens krav, och dämpar amygdala, den gamla (100 000 miljoner år) delen av hjärnan som drar igång känslan. Vi reglerar således känslan redan när vi namnger den, namnet ger oss makt!
Och genom att ofta uppmärksamma och namnge våra känslor (genom att exempelvis vara mindful i vardagen) kan vi förbättra balansen mellan de delar av hjärnan som gaser och de som bromsar, så att vi får våra känslor med oss, inte mot oss…
Sådana studier fyller mig med glädje (basic emotion) och även skadeglädje (mer komplicerad känsla som kräver samarbete mellan hjärnbarken och amygdala) – det är många som har fnyst åt mindfulnessbaserade interventioner inom psykiatrin…
Putting Feelings Into Words – Affect Labeling Disrupts Amygdala Activity in Response to Affective Stimuli
Matthew D. Lieberman, Naomi I. Eisenberger, Molly J. Crockett, Sabrina M. Tom,
Jennifer H. Pfeifer, and Baldwin M. Way
Psychol Sci. 2007 May;18(5):421-8.
Bildtext: Illustration of a canonical brain showing two clusters in right ventrolateral prefrontal cortex (RVLPFC) where activity was greater during affect labeling than during gender labeling.
Att kunna sätta ord på sina känslor talar ju om vem jag är. Kan jag bara sätta ord på det jag känner, blir ju alla situationer lättare att klara av och stå ut med. Ja, jag tar makten över situationen. Är det inte detsamma i psykodynamisk terapi? Terapeutens ständiga och outtröttliga fråga: ”vad är det för känsla”? leder ju till förbättringar och ett fullvärdigt liv där jag själv ”är ordförande” i mitt eget liv.
Där har vi en central fråga: är det samma verksamma ingredienser i olika terapiformer, fast med andra namn och olika metoder för att exempelvis lära sig att identifiera och kategorisera känslor?
Om det är så så skulle en del av den motsägelsefulla litteraturen få en logisk förklaring: vi har olika lärstilar, kanska passar den psykodynamiska strategin för att hjälpa patienter att identifiera och namnge sina känlor bättre för vissa, medan den beteendeinriktade modellen som är mer strukturerad och mer psykopedagogisk passar bättre för andra…
Jag tror inte alla är stöpta i samma form, dvs att en och samma måbraform kan användas till alla. (Lika lite som EN bantningsmetod passar alla. Oavsett mode.) Det viktigaste (och svåraste?) är ,som jag ser det, att vilja/VÅGA (jag botser här från vilja/våga skada andra osv) – och inte minst att får vara – sig själv i ett ständigt bedömande/dömande samhälle. Som jag ser det behöver de flesta av oss lära mer om tolerans, både mot oss själva och andra. Mycket mer än att ständigt(?) tävla och mäta.
Fråga: Kan man peka ut var i hjärnan nyfikenhet/vilja/jävlaranamma sitter?
SKIP-projektet har väl visat detta också? Vi människor ä ju olika…tack och lov…och där den ena terapiformen inte passar, kanske en annan passar utmärkt. Men hur vet man vilken person som passar i vilken terapi? Har forskningsprojektet SKIP kommit fram till någon slags strategi där?
Intressant! Och jag känner mig skönt nöjd med att jag själv idag aldrig nöjer mig med att bara ”må dåligt” utan jag försöker ta reda på vilken känsla det är.
(Visserligen via lång terapi, daglig meditation, och svår utbrändhet – alltså ingen enkel väg)
Det intressanta tycker jag är, att känslor ofta uppstår i ”lager” eller kedjereaktioner. Dvs att jag kanske är arg (och t ex skäller på min man eller mina barn) men stannar jag upp och känner efter så ligger det ofta en annan känsla under ilskan, t ex stress/ oro/ rädsla.
Ja, i DBT kallar vi det för primära o sekundära känslor där den primära är den som först uppstår – jag kör på en tenta och blir ledsen (primär känsla). Sedan skäms jag för att jag blir ledsen, tycker inte att jag borde bli ledsen för en sådan sak (första sekundära känslan) och till sist blir jag arg på mig själv för att jag skäms – jag måste väl ha rätt att bli ledsen! (andra sekundära känslan…)
Till sist sitter jag där med min ilska och kanske litet skam, medan den urprungliga känslan kan ha tappats bort i hanteringen…
Som Christina säger – det krävs en hel del träning för att reda ut hur allt detta hänger ihop…
Hej Åsa, och kul att du är tillbaka!
Har funderat en del kring mindfulness, och har lite frågor till dig. När jag gick grundkursen i mindfulness handlade mycket av träningen om att kunna befinna sig i ”nuet” och att vara närvarande. Uppgiften var att varje gång jag försvann i väg från det jag koncentrerade mig på skulle jag inse det och föra tillbaka tanken dit jag ville ha den, t ex känslan i vänster stortå. Kabat-Zinn, som talar tillsamans med dig på CDn, säger som du vet att det är som att träna en muskel och att man blir bättre och bättre på att fånga tanken och styra den med daglig träning.
Mot slutet av kursen slutade vi att träna på att koncentrera vårt medvetande på kroppen, utan istället riktade vi den mot våra tankar. Det jag upptäckte när jag försökte det var några saker. För det första att tankarna dök upp av sig själva då och då (intressant), men också att när jag väl ”kommit på ” mig själv med att tänka något, och analyserat uppkomsten av den tanken, var det svårt att hitta tillbaka till tanken och tänka den till slut. Jag kunde inte heller upptäcka tanken i det ögonblick den dök upp, utan jag var tvungen att släppa koncentrationen i någon sekund för att en tanke skulle hinna formas… Men det svåra var som sagt att sedan kunna återvända till den och tänka den till slut. Det kändes som en viktig del av träningen – att återvända?
Och här kommer då min fråga, eller liknelse om du så vill: jag såg en gång en duktig trumpetare som spelade ”Rule Brittania” på sin trumpet – tvåstämmigt! Han gjorde det genom att spela enskilda toner, varannan ton ifrån vardera stämman, men kunde växla mellan tonerna så oerhört fort att det lät som två separata melodier som levde sina egna liv, men som kompletterade varandra fantastiskt. Ät DET mindfulness?
Alltså: för att kunna leva livet måste jag kunna befinna mig i nuet. Samtidigt måste jag kunna värdera nuet – är detta det ”nu” jag vill välja att befinna mig i? För att kunna vara skamsen måste jag få VARA skamsen – vilket skulle vara melodin i min liknelse – men kanske samtidigt kunna vara medveten om känslan och värdera den – dvs även spela ”andrastämman”. Så mindfulness är att INTE fullständigt befinna sig i nuet? Utan faktiskt alldeles tvärtom?
Om jag väljer att ge mig hän, vad innebär det inom mindfulness? Att ge sig hän tycker jag är en viktig del av livet. Innebär det att jag fortfarande väljer att spela ”andrastämman”, men bara ta en ton av den stämman en gång i timmen? Men om jag vill vara aktivt ”närvarande”, eller meditera, kanske jag spelar varannan ton?
Förstår du min fråga?
Håller med om att dettsa är intressant. Ett nytt sätt att tänka och en större plan att spela på. Ska ta vara på detta och tänka mera på ”var började det”? när det kör ihop sig. Tevlig middsommar! (eller ska vi säga midvinter?)
Fint att du ”är tillbaka”, ska ta tag i medvetenheten igen…
Hej
Din bok Mindfulness i hjärnan är slut överallt o jag skulle så gärna vilja ha den NU. Har du något tips?