Mer textavund… och tankeställare.

Jag håller på att läsa om James McClures kriminalromaner om Kramer och Zondi – en serie som aldrig förlorar sin förmåga att överraska, underhålla och (för en kriminalromanförfattare) utbilda.

I ”The Sunday Hangman” (1977) lyckas McClure komma på ett helt nytt mordmotiv (i alla fall för mig). Inte nog med det, såhär skriver han:
”Kramer went over to the door, wary of what more talk might do to the brittle simplicity of his present outlook.”

”Then Kramer, who had talked his way into a clarity of thought, found himself becoming impatient with the Colonel’s apparent failure to grasp the situation…”

Och jag gör mitt bästa att omvandla min textavund till en konstruktiv ansträngning att förstå hur han gör, för att själv kunna göra likadant…

(Och så läser jag ur Alison Bechdels ”Fun Home” dagligen – och varje gång upptäcker jag fler detaljer – pärlor som gått mig förbi vid tidigare läsningar…)

Just här skulle jag bara leta upp en bild av McClure, född 1939, och upptäckte då att han dog förra året. Det är märkligt vilken kraft det ändå finns i ett dödsfall – jag har aldrig haft någon kontakt med McClure, han slutade skriva för länge sedan, men ändå känns det som en förlust att han är död. Inte nog med det: han slutade skriva bland annat för att han ville arbeta tillsammans med andra, så han arbetade på olika tidningar, intensivt och framgångsrikt, men så koncentrerat att något ytterligare skrivande inte rymdes. Han gick nyligen i pension, hade just – äntligen – börjat på en ny bok, men så dog han istället.

Vi är många författare som snart ska börja på nästa bok – när det har lugnat ner sig litet, när vi får tid, när vi inte har så mycket annat som trycker på.

Tankeställaren är att det inte finns någon garanti för att den tiden någonsin kommer. Att vi kanske väntar så länge att det blir för sent, som James McClure.