För en del författare kommer böcker en och en. De kommer som en gåva, eller som en kompensation när författaren skriver om något svårt, eller som en oväntad och välkommen hittekatt som plötsligt sitter utanför dörren.
För andra (som jag) är det snarare som en invasion. Ideerna kommer oändligt mycket snabbare, och i större mängder, än jag kan hantera. När jag öppnar dörren sitter där femton hemlösa kartter som alla vill in, nu. Men det går bara att ta sig an en åt gången, och den lilla, söta kattungen kommer att växa inte till en lagom stor trevlig huskatt, utan till en allt mer krävande tyrranisk monsterkatt som kommer att lägga beslag på mina dagar och mina nätter, på mina tankar och mina känslor. Den kommer att tränga ut allt annat så att jag till slut bara lever på riktigt när vi umgås, resten av världen kommer att blekna och jag kommer att sakna den. Mina relationer kommer att lida.
Och ändå vill jag vill göra det igen. I veckan skickade jag ett kort synopsis och några sidor av en sådan kattunge till min redaktör på Natur och Kultur. (Ångestväckande) Igår fick jag svar. Tummen upp, kan bli hur bra som helst.
Perverst nog kommer det då text och ideer – men till ett helt annnat bokprojekt: en självbiografi. Den skulle kunna inledas med några exempel på hur mina föräldrar löste problem – exempelvis hur man tar sig förbi ett gäng beväpnade unga män som har spärrat av en gata i Beirut. Det blir en mindre banal inledning än den jag har i det korta råmanus som redan är skrivet. Det är en annan kattunge som stryker sig förföriskt mot mina ben: ta mig! Ta mig istället!
Snart måste jag bestämma mig på riktigt.
Puh!
Vågar man hoppas på ännu en Monica P.? ”Bakom ljuset” och ”Ett liv att dö för” var verkligen bra!
Nästa bok blir inte en kriminalroman (fast jag har börjat på den sjätte boken om MP, den kommet att utspela sig i Etiopien liksom de två tidigare – se tidigare inlägg på bloggen om den bokens myrsteg mot att bli klar). Vad det då blir? Något helt nytt, har jag tänkt, en typ av bok som jag kanske blir först ut med…
Och till Sussie: det varierar från författare till författare, och från bok till bok. Jag hade exempelvis ingen aning om vart Smärtbäraren skulle ta vägen, medan kriminalromanerna måste vara genomplanerade för att det ska gå att hålla ihop alla trådar…
Jag lyssnade på en annan författare som också är psykiater PC Jersild. Han verkar också ha inställningen att det inte är artskillnader mellan oss männsikor utan mera gradskillnader. I sin praktik träffar han ibland på personer som kan se samband mellan olika händelser som inte andra ser. Tex om det kommer en bil med den och den bokstavskombinationen så kan det betyda för patienten ett tecken på att ex. något hemskt kommer att inträffa. Jersild menar att författare har i grunden också samma läggning även om det inte för dom är en belastning. Hans inställning är att det finns inget tråkigare än en text som säger allt. Därför utelämnar en författare till läsaren en egen dialog med texten. Att se samband som kanske inte finns men som går att läsa mellan raderna. Det är egentligen då ett drag av paranoja säger han. Själv har jag skrivit självbiografi om min barndom och försöker nu se efter hur mycket paranoja som finns i min skildring. Jersild säger också att bästa sättet att ljuga är att skriva sin egen självbiografi. Att framställa sig själv i en så bra dager som möjligt. Han vet väl vad han talar om som själv har skrivit en sån. Jag får väl hålla med vad det gäller min egen skildring.
Den senaste självbiografin jag har läst (ungefär 5 ggr – underbar bok) är ”Fun Home” av Alison Bechdel (se tidigare inlägg). Jag upplever inre den som särskilt självförhärligande, så det är nog inte oundvikligt….
Några recensioner:
”A masterpiece about two people who live in the same house but in different worlds, and their mysterious debts to each other”
”At once hypercontrolled and utterly intimate…”
”A staggeringly literate and revealing autobiography.”
”Brilliant and bittersweet…”
Och så vidare…
Läs den!
Hu är klockan halv nio, och jag har skrivit sedan 7 (och ätit frukost). Jag har 54 700 tecken, vilket är ungefär en sjättedel av den planerade textmängden. (Visserligen oredigerad, och med inklippta fakta, men ändå…) (När jag hittar något som jag vill ha med och som är svårt att komma ihåg så klipper jag in bitar ur artiklar, mail m.m. ralt i i texten, och arbetar in innehållet alltefter…
Tänk om den kunde bli klar under våren, så att den kunde ges ut till hösten… Har ett helt långt jullov att skriva på, och sedan kanske jag kan ta litet ledigt runt påsk, plus alla helger… I det här skedet blir jag alltid våldsamt tidsoptimistisk, annars kulle jag väl aldrig våga påbörja någonting…
Jag drömde nåt helt fantastiskt spännande när jag var fem år. Den drömmen lever förevigt kvar som ett härligt minne. Nån gång i tonåren väcktes tanken att den drömmen kunde bli en bra barnbok. När min son var två år fick jag nåt ryck och började skriva ner den. Skrev några sidor en kväll, och funderade lite över hur jag ska göra illustrationerna.. Starka färger, eller ska jag ta fram akvarellblocket.. Den skrivna textbiten ligger orörd nånstans i min dator. Jag tror boken kommer ut lagom tills det är dags att läsa för barnbarnen. Kattungen som inte ville bli stor!
Hi Danny, delighted to enjoy your tealnt, a pleasure, your illustrations are exquisite, I’m collaborated with ELLE magazine, I have a fashion blog in its digital section ”DIARY OF STYLE by Marhugobcn and I am honored to have partners as tealnted as you, congrats Danny