I Bloggen ”Kandidaten” (se länk) beskriver kandidaten hur hon ska byta batteri i sin pacemaker. En annan blogg skrivs av en blivande läkare som presenterar sig bland annat med sin diagnos: diabetiker. Och ändå säger föreläsare till studenterna som ska bli läkare: ”Och ni som är unga och friska…” Är detta ett problem? Och hur ska vi i så fall åtgärda det?
Vi har ibland märkligt svårt att få till dialektiken mellan ”frisk” och ”sjuk”. Vi talar om ”patienten” som om patienten vore någon annan. I själva verket vore det väl oerhört överraskande om inte alla våra studenter också hade varit patienter någon gång.
Varför säger vi inte till våra studenter: ”De av er som är diabetiker vet säkert att…” istället för att låtsas att de problem som drabbar patienten inte drabbar oss?
Vad är det vi har för föreställningar? Hur ”frisk” ska en doktor vara? Såhär kommenterar en av Kandidatens besökare:
”De var flera som tyckte att jag skulle läsa till läkare när jag tog studenten, men jag valde bort det, just för att jag har mina skavanker, brister och fel.”
Sorgligt, tycker jag. Var vore vi utan våra skavanker? Vem vill bli behandlad av en doktor utan skavanker?
Det är svårt nog att vara doktor utan att dessutom dras med i en ”vi-har-inga-svagheter” attityd som lägger sten på bördan, som kan få oss att skämmas för att vi är som vi är, och som kan göra att vi inte söker den hjälp och det stöd vi alla behöver ibland.
PS – mitt bloggprogram är nu uppdaterat, med det buggar litet – kalendariet och bildplaceringen fungerar inte än.
Så bra att du tar upp detta viktiga ämne!
Indelningen i ”vi och dem”, läkare eller patient, frisk eller sjuk verkar djupt rotad inom kåren.
Jag är själv drabbad av detta och det känns tungt.
Om man börjar ändra inställning redan under grundutbildningen kanske det går att förändra.
Min erfarenhet är att det finns två sidor av problemet med sjuklingar bland studenterna. Dels, som du skriver ovan, de som tar för givet att alla är friska. De kan nästan tycka att sjukdomar är något pinsamt som ska döljas, ”vi-har-inga-svagheter-attityden”.
Dels finns det en del (både lärare och studenter) som verkar tycka att studenters sjukhistoria är en allmän egendom som man glatt ska dela med sig av. Ingen integritet alls (om man inte sätter stopp för det själv, vill säga). Visst blir man lite extra nyfiken på tillstånd man har egen erfarenhet av och visst kan man ställa upp och visa lite statusfynd ibland, men därifrån till att lämna ut hela sin journal är det ganska långt…
Intressant det här – periodvis har jag haft väldigt mycket kontakt (inte som patient dock) med läkare främst kirurger och jag måste säga att ”sjukare” killar (o en o annan tjej) har jag aldrig träffat -Alltid (nästan) engagerade i entusiastiska diskussioner och analyser av verkliga och/eller mer hypokondriska – allvarliga eller banala – egna åkommor. Jag har ofta funderat över om inte många väljer den medicinska utbildningen och professionen delvis av ”kontrafobiska” orsaker
Synd om de aldrig visar lite av den här sidan av sig själva inför patienterna – skulle säkert uppskattas!
Jag tycker att man har fått höra det här med ”ni som är unga och friska” så många gånger att jag har börjat skämmas för att jag inte alltid tillhör den kategorin. Har hittat på alla möjliga ursäkter till min frånvaro istället för att berätta att jag ska på provtagning eller läkarbesök vilket har försatt mig i diverse bisarra situationer. Har desperat försökt att dölja bandspelar-EKG apparater under bussarongen, slängt mig in i första bästa städskrubb när jag varit inlagd på sjukhus och fått syn på kurskamrater på avdelningen etc. Sagt att jag varit arbetslös istället för läkarstuderande till doktorn som skrivit in mig. Låtsats intresserad, nyfiken och okunnig när någon avdelningsläkare ska lära ut hur man sätter en sond trots att jag t.o.m kan sätta sond på mig själv vid det här laget. Egentligen borde man väl inte skämmas över att man ibland är sjuk, särskilt inte bland högutbildade läkare som vet att alla kan bli sjuka, men ändå har impulsen varit att dölja det till varje pris. Eftersom alla andra är friska….
Till Karin och alla andra läkarstudenter med samma problematik, vill jag säga: kom ut ur städskrubben! Först och främst för din egen skull och i ett längre perspektiv för dina blivande patienters skull! Lever du i tron att bara det till synes friska får finnas och alla ”skavanker” ska döljas blir det svårt ja kanske omöjligt att få till stånd ett äkta möte med dina patienter då du speglar en övermänniskoattityd som ingen blir hjälpt av att möta!
När en människa söker läkare är det många gånger en önskan om att bli lyssnad till, få stilla sin oro och detta möte är i bästa fall helande i sig!
Till Gunilla:
Det handlar inte om någon övermänniskoattityd och jag tror inte på något sätt att läkare inte har lika många skavanker som andra människor! Däremot har jag ibland upplevt att man som doktor/kandidat förväntas kunna ta hand om sin hälsa på ett bättre sätt än andra patienter. Det blir därför lättare mer skambelagt när man drabbas av sjukdomar som till viss del hade gått att förebygga med en sundare livsstil. Trots goda kunskaper lever man inte alltid som man lär, tyvärr.
Man kanske kan lära en del av psykologernas utbildning? Där förutsätts det ju på något sätt att man inte är normal själv, med egenterapi osv. Undrar hur deras föreläsningar låter?
När jag var kandidat tyckte jag att det var otroligt jobbigt att ha ett eget handikapp. Det var svårt att hitta en läkaridentitet när man egentligen kände sig mer som patient själv, och ibland till och med fick undervisning av sina egna läkare. Jag tror att jag fick kämpa mer än mina vänner under utbildningen. Men jag har en känsla av att skammen försvinner efter hand ju äldre man blir, och framförallt när man börjar arbeta på egen hand. Och jag menar, vilken manlig överläkare har inte (statistiskt sett) prostatabesvär? Tänk er era professorer med ett pekfinger i anus… Ju äldre man blir, desto mer tid har man spenderat som patient. Idag har jag tyvärr fler diagnoser än en genomsnittlig 80-åring, på gott och ont. Gott – jag har mycket empati för de som är sjuka, ont – jag orkar verkligen inte med patienter som vill bli sjukskrivna för hosta!
Det BLIR bättre.
Jag har aldrig vågat berätta för någon på avdelningen att jag inte är helt frisk, att jag medicinerar och att jag går på kontroller. Jag vet hur det talas om andra bakom deras ryggar när de sjukskriver sig eller bara berättar att de inte känner sig helt på topp. Önskar att det inte var så men jag kan inte göra ngt åt det.
Precis sådär är det i andra människohjälpande branscher också. (Jag undrar just om psykologerna är så mkt bättre som ngn skrev ovan) Bland sociomerna är det iaf inte bättre utan det är ”skamligt” att ha egna problem även här och ngt man inte pratar om och på ngt sätt blir det ”vi och dem” mellan oss behandlare och klienter. Detta har dock skilt sig lite från olika arbetsplatser utifrån vilka som arbetat där, fn arbetar jag tillsammans med några som är ganska vidsynta, vilket jag trivs bra med eftersom jag försöker vara sån själv.
Vilken bra diskussion. Jag har själv ingen erfarenhet av att vara patient, men jag är mamma till ett barn som tillbringade större delen av sitt första år på sjukhus. Jag läser också till läkare och har redan hunnit häpna över så enkla grejer som vilka ord en del föreläsare använder. Tänker mig att det bara kommer att bli värre.
”Efter ett tag får man känslan
att världen är delad i två lag.
De som kan bli sjuka
och vi som inte kan det.”
(Pia Dellson, ’Klinisk Blick – Reflexioner kring läkekonsten’
Varför ser vi oss som ”de som inte kan bli sjuka”? Är det kanske ett sätt att hålla allt elände man får se ifrån sig? Eller ser vi oss verkligen som förmer än ”patienterna”? Eller är vi en hoper A-människor som alla vill vara bäst, orka mest, klaga minst?
Jag har just börjat arbeta heltid igen efter en längre deltidssjukskrivning. Jag trodde att jag var ganska fördomsfri mot sjuka kollegor men när det kommer till mig själv är det annorlunda. Jag har börjat betrakta mig själv som en sämre person, trots att jag nu är så gott som frisk, jobbar heltid och jourar som alla andra. Varför? Jag är så säker på att det är så alla andra ser mig. En kollega sa det rent ut till mig. Och lönekuvertet talar sitt tydliga språk.
Det värsta är nog ändå min egen inställning, att jag också tycker att jag är sämre än de andra. Det hör inte till mina värderingar. Jag ser inte patienterna som mindre värda eller svagare. Jag får ofta bekräftat att jag behandlar dem med respekt (sydde alldeles nyss ihop en tjej som skurit sig i armarna och fick ett leende och en kram innan jag gick).
Är det ”vi och dem”-fenomenet? Måste vi hålla patienterna i ut-gruppen för att orka med? Då blir det såklart krångligt när man själv hamnar i båda grupperna samtidigt…