Lördag morgon – Helgsyndromet

Jag har fått en ny doktorand som jag ska vara bihandledare för. Det vill säga att han ska skriva en avhandling, och jag (tillsammans med huvudhandledaren) ska bistå. Han har utvidgat mitt ordförråd med ”helgsyndromet”.

Hans forskning rör effekterna av arbetstidsförkortning, och han beskriver en situation som många säkert känner igen. Med våra svenska arbetstider (i exempelvis Norge slutar man tidigare på dagen) fylls ofta arbetsdagarna helt av… arbete. Först hemarbete (göra frukost, klä på barn, osv), sedan lönearbete, sedan mer hemarbete. Inga pauser, ingen egen tid.
Sedan kommer helgen! Då ska huset städas, kemtvätten lämnas in, håret klippas, vännerna bjudas på middag, farmor få besök, naglarna lackeras, barnen skjutsas till kalas, senaste filmen ses. Det är detta som kallas helgsyndromet – det egna livet ska äntligen få blomma litet, samtidigt ska allt som inte hunnits med under veckan göras klart. Resultatet kan bli ytterligare stress, besvikelse, och paradoxalt nog sänkt livskvalitet.

”Helgsyndromet” manar till eftertanke. Själv har jag länge inlett varje lördagmorgon med att göra en lista över sådant som ska bli klart i helgen. Sedan jag började vara mer mindfull försöker jag att begränsa uppgifterna till en mängd som är rimlig att hinna med. Det har underlättat något oerhört!

För mig är således det viktigaste att planera realistiskt. Annars är det som att försöka få ner 15 liter packning i en tiolitersväska, vilket ju är omöjligt. Vi måste alla acceptera, och anpassa oss till att vi har 24 timmar att bolla med, där finns inget förhandlingsutrymme.

Nästa steg är att göra det vi väljer att ta itu med koncentrerat och fokuserat. Då går det fortare, och kvaliteten på det vi gör blir bättre än när vi splittras av tankar på allt som väntar på att bli gjort.

Stressen som uppstår av att inte hinna det vi tycker att vi borde hinna är onödig och ohälsosam. Ett litet tips kan vara att skriva ner du har tänkt hinna under helgen. Läs sedan upp det för dig själv, och tänk dig att det är någon annans plan du hör. Börjar du kanske skratta halvvägs igenom för att det redan börjar låta orealistiskt? Tänk dig att du ska hjälpa den personen att lägga upp en bättre plan. Vad kan strykas? Vad kan vänta?

Det här är ett litet förslag för att motverka helgsyndromet. För dem som drar de tyngsta lassen – exempelvis ensamstående med småbarn, eller personer på underbemannade vårdcentraler som i praktiken försöker göra två personers arbete – behöver vi dock säkerligen mer genomgripande insatser på sikt.