Förrätt, huvudrätt, sorbet, mer huvudrätt, efterrätt…

När jag nu har läst två mättande, mångsidiga böcker på rad (Restless och Sacred Games, se tidigare inägg) märker jag att jag behöver sticka emellan med något annat, något lättare, mindre smakrikt. Kom på att det kanske är som principen bakom den lilla sorbet som severades tidigare på bättre middagar “to clear the palate”.

Hur det gick med Denise Minha vet ni. Gör nu istället ett försök med Patricia Cornwell, som jag inte har läst något av på ett antal år. Det visar sig att hennes huvudperson Kay Scarpetta har fått sparken, den lilla systerdotten har blivit vuxen, rik, och helnykter (efter att ha överkonsumerat tidigare, får vi veta).

Jag undrar om Patricia Cornwell själv lever i den lätt paranoida värld hon skildrar: en där förstärkta dörrar och fönster är kontinuerligt larmade, där videokameror spanar in alla som ringer på dörren, där minsta glapp i vaksamheten resulterar i att en ensam, skadad man tar sig in i ens hus och begår mord.

Jag känner genast igen hennes mördare – en man med en fysisk eller psykisk åkomma som gör att han har svårt att skapa sig ett tillfredsställande liv. En särling som finner lust eller hämnd i att ta livet av andra.

Jag undrar om det är honom hon är rädd för. Huvudpersonerna i hennes bok är alla beväpnade, de kan ju behöva skjuta en inbrottstjuv när som helst. Pistolerna ligger i köksskåp och på nattygsbord. I USA är det är vanligare att familjemedlemmar skjuter varandra än att de blir mördade av en “galen psykopat” i hemmet.

Kommer att tänka på en guidad tur jag var på i New Orleans gamla villakvarter: stora trähus med uppvuxna trädgårdar, verandor, höga smala fönster. Breda, skuggiga gator. Efter ett tag kom jag på vad som saknades: människor. Inga unga mammor gick med sina barnvagnar. Ingen pensionär var ute med hunden. Ingen tioåring sprang för att hälsa på kompisen i kvarteret intill.

När jag frågade guiden såg hon överraskad ut. Att gå ut ensam här var alldeles för farligt, förklarade hon, det kunde man inte göra.

Så de vackra husen var i själva verket lyxiga enfamiljsfängelser som bara kunde lämnas av den som hade bil. Jag undrar om det är så Patricia Cornwell lever.

1 svar på ”Förrätt, huvudrätt, sorbet, mer huvudrätt, efterrätt…”

Lämna en kommentar