Krönika

boat203x152.jpgimmigrants203afp.jpgHär är en krönika jag skrev för “Forskning och Medicin” i slutet av förra året. Den handlar om medicin, forskning, och desperata unga afrikanska män som riskerar sina liv för att kunna hjälpa sina familjer.


Patrick Thomas och den medicinska forskningen

Jag känner inte Patrick Thomas. Låt mig ändå presentera honom: Patrick är en ung man från Gambia, i Västafrika. Han har fyra systrar och tre bröder. Efter gymnasiet började han läsa ekonomi och lantbruk vid universitetet.
Hans historia dök upp på BBC:s hemsida i slutet av förra året, och han har funnits i mina tankar sedan dess. En journalist hade intervjuat ett antal afrikaner som lever gömda i Marocko i väntan på att kunna ge sig av till Europa. Patrick Thomas var en av dem.
Hur och varför hamnade han där?
Patrick berättade att svårigheterna började när hans föräldrar och äldsta syster dog. Ansvaret för syskonskaran föll då på Patrick, som inte hade någon möjlighet att försörja familjen. Han fattade till slut det stora beslutet att försöka ta sig till Europa där han hade hört att det fanns både arbete och pengar.
Att ta sig hit legalt är inte att tänka på – fattiga afrikaner får inte visum. Återstår den illegala vägen som i hans fall innebär antingen att ta sig över taggtråden in i Ceuta, som är en liten spansk enklav på Nordafrikanska sidan av Gibraltar, eller att försöka nå Europa i en liten, osäker båt. Trots att resan är livsfarlig ger sig de unga afrikanska männen av i en ständig ström. I veckan som gått läser jag att över 1000 lyckats ta sig fram till Kanarieöarna. Myndigheterna där är överväldigade.
Hur har det kunnat bli såhär? Och vad gör Patrick Thomas i en krönika om medicinsk forskning? Hans svåra situation är väl en politisk fråga, inte medicinsk?
Jag är inte längre så säker på att det går att dra en klar och tydlig gräns runt vårt stora medicinska forskningsfält. Vi brukar säga att medicinsk forskning syftar till att minska det lidande som orsakas av sjukdom och förtidig död, och även ohälsans kostnader för samhället. Vi investerar gigantiska summor pengar, med all rätt, i vår medicinska forskning. Jag är stolt över det vi åstadkommer, stolt över att vara del av det medicinska forskningskollektivet, men glädjen naggas i kanten av en gnagande upplevelse av att ha svikit Patrick.
Patrick har förlorat först sina föräldrar, sedan sin syster. Jag undrar vad de dog av. Rent statistiskt sett är det inte osannolikt att de dog i sjukdomar, eller av bristtillstånd, som hade kunnat förebyggas, eller behandlas. Det är också sannolikt att deras hälsotillstånd, eller sjukdomstillstånd, inte var särskilt väldokumenterat. Det är sannolikt att den medicinska forskningen inte ägnat just deras ohälsa särskilt stor uppmärksamhet. Vi forskar huvudsakligen på de rikas sjukdomar, annat är inte lönsamt.
Jag undrar hur vi kan skapa förutsättningar för en medicinsk forskning som kan ta itu med hälsoproblem som drabbar människor utan betalningskraft. Jag undrar när den medicinska forskningen ska börja utlokaliseras så att det skapas arbeten som begåvade och ambitiösa unga afrikaner kan leva på i sitt hemland.
Jag undrar när allas lidande ska väga lika tungt. Som medicinsk forskare känner jag att det är mitt ansvar att ställa även de frågorna.
Och så undrar jag var Patrick är nu.
Författare: Åsa Nilsonne, författare, psykiater och universitetslektor vid Karolinska Institutet.
Forskning & Medicin är en tidning från Vetenskapsrådet, ämnesrådet för medicin i samarbete med de medicinska fakulteterna.

1 svar på ”Krönika”

  1. Det finns INGEN rättvisa i världen. Ibland känns sånt väldigt uppgivet, snudd på hopplöst.
    Du skriver om Patrick från Afrika.
    Meningen “vi forskar huvudsakligen på de rikas sjukdomar annat är inte lönsamt” träffar mig rakt i hjärtat ( eller i solar plexus). Jag känner mycket väl till det faktum, ändå reagerar jag. Med ilska. Och skulle gärna vilja tillägga “de rika männens sjukdomar”.

    Afrika, ja, där DÖR människor av undernärnig och AIDS men även av “simpla” åkommor.
    Hur länge blundar vi i den rika världen för dessa fakta?
    Så länge det gynnar världsmarknaden.

    Samma sak gäller forna Östeuropa som just nu dräneras på utbildade unga människor (allstå inte bara VVS-are).
    I Lettland, Litauern, Ukraina övrges barnen p g a den enorma arbetslösheten. Föräldrarna kommer till Irland, Storbrittanien eller hit…och städar.
    En orealistisk tanke: tänk dig en USA-utbildad läkare plocka på jordubbar
    i Lindesberg…
    Jag känner personligen flera polska läkare som arbetade på det sättet varje sommar. Det var för 20 år sedan.
    Tyvärr tror jag inte att läget har förändrats till det bättre. Men nu pratar jordgubbsplockande akademiker ukrainska.

    Vill passa på och tacka dig för allt nyttigt, vettigt, nytt och spännande som du lär mig!

Lämna en kommentar