Läsvärt – tänkvärt….

För mig är läsvärt och tänkvärt nästan synonymer – i dialektiken mellan form och innehåll lutar jag starkt mot innehåll.
En författare som inte gör mig besviken är Kazuo Ishiguro. Har just läst hans ”Nocturnes, Five Stories of Music and Nightfall”
Just igår, när jag så mödosamt fått ihop mitt manus slog följande an: en ung cellist som arbetar hårt för att utveckla sin konst träffar en kvinna som inte vill utsätta sin gåva – att spela cello – för verklighetens hårda törnar. Därför är hon ickespelande cellovirtuos.
När han får reda på detta säger han:
”…The rest of us, miss Eloise, we have to take our courage in our hands and we unwrap ourselves, as you put it, all the time unsure what we will find undrneath…”
Att skriva är att packa upp sig själv, att tvingas acceptera att det som kommer fram inte alltid lever upp till ambitionen om hur vi tycker att det borde vara, hur det hade kunnat vara. Jag är övertygad om att det är detta som gör att så många romaner ligger kvar i byrålådorna, och att det är ett av skälen till att processen kan vara så smärtsam. Och glädjerik – ibland kommer det fram något som överträffar förväntningarna – en idé, en formulering, ett ”mot propre”.
I inledningen till ”Bakom Ljuset” finns en mening som jag formulerade om i stort sett varenda gång jag satte mig för att skriva, det tog månader innan jag blev nöjd. Det är som en ung trumpetare eller valthornist som ska försöka spela en ny hög ton – de vet hur det ska låta men lyckas inte blåsa på rätt sätt – trots alla deras ansträngningar kommer det hela tiden andra, oönskade toner.
Det är bara att öva vidare, och att försöka hitta ett modigt förhållingsätt till sitt inre!