Men… menar han allvar?

Iain Pears skrev åtta lättsamma kriminalromaner i italiensk konstmiljö innan han slog till med ”An Instance of the Fingerpost” för tio år sedan. Det var en ambitiös (kriminal?)roman på 600 sidor som utspelade sig på sextonhundratalet i England (och som irriterade mig genom att ha med Jesus bland bifigurerna).
Nu är det dags igen – förra året kom den lika omfångsrika ”Stone’s fall” som jag just har läst ganska uppmärksamt. För att jämföra min uppfattning med andras har jag tittat på på rescensionerna, som visar sig grovt sett kunna indelas i två kategorier: de som tar boken på allvar (en betydelseful roman), och de som inte gör det (en roande pastisch).
Och frågan blir: vem bestämmer det? Boken har sitt centrum, liksom ”An Instance…” i ett oklart dödsfall. Den är historisk på så sätt att den utspelar sig 1909, 1890 och 1867. Någon rescensent använder den slitna frasen ”transcends the genre”. En annan anser sig ha läst en idéroman. En klagar över att behöva läsa om en tafflig undersökare journalist som måste vara mer trögtänkt än flertalet läsare.
Vad jag tycker?
Hus exploderar. Kvinnor är vackra och begåvade. Spioner smyger på Paris bakgator och blir nedslagna. Pengar föds, förökar sig och dör. Casanova (eller kanske en man som tror sig vara Casanova och 142 år gammal) gör en cameoinsats. Huvudpersonen har fallit (eller kanske knuffats) ut genom ett fönster och dött. England är världens mäktigaste land, med världens starkaste ekonomi och ditto flotta. Den engelska arrogansen, den självklara uppfattningen att allt engelskt är bättre än allt utländskt (inklusive människorna), genomsyrar hela boken som en krydda i en maträtt – den finns överallt. Medvetet eller omedvetet är svårt att säga – vore jag engelsk författare skulle jag känna det som att krama min gamla nalle att skriva om engelsmän under den tiden, men just den kommentaren har jag inte sett någonannanstans.
Är den läsvärd? Det tycker jag, om man kan stå ut med den kvinnliga huvudpersonens omåttliga charm, talang, skönhet, takt, sociala kompetens, språkkunskaper, skådespelarbegåvning, förmåga att få varje man att uppleva sig som en fantastisk älskare, m.m., m.m.
Den är faktiskt både underhållande och engagerande, och den har givit mig ett nytt perspektiv på pengar. Om en bok kan göra det, om den kan diskutera frågor om hur banker och militärindustrin har format våra samhällen, är den inte då seriös by definition? Eller tar den vackra grevinnan och gåtan om fallet ur fönstret ut bokens förmåga att få läsaren att tänka litet längre?

Citat: ”Finance is every bit as much an art as painting or music.”